När jag senast sprang dök ett minne upp, insåg att det var otroligt längesedan som jag ens lagt någon form av energi på det. Vet inte om det var löparspåret som gav det till känna eller att något utifrån påverkat mig.

Under högstadiet skulle alla göra ett så kallat coopertest (stavas det så?) vi gjorde det 1 gång per termin och det var betygsgrundande. Vad ska jag säga jag låg och vägde på mellan betyg till bra och gjorde alltid mitt bästa. Jag var rätt stor, inte tjock men inte smal heller. Vi skulle göra det där förbannade coopertestet,tre varv som tillsammans blev 3 km. Första varvet gick bra jag höll en helt ok hastighet och visste att de skulle ge mig gott betyg men på andra varvet sprang jag ikapp en tjej från parallellklassen, mycket större än jag men kämpa verkligen att genomföra testet. När jag kommer upp jämsides så utbrister hon att snälla spring med mig. Jag hade verkligen inte hjärta att springa ifrån henne så jag sänkte tempot och tillsammans klarade vi coopertestet. Vi landade på 25 min?? Vad vet jag och jag skiter i vilket nu men nu kommer det som har genomsyrat mina känslor för idrott. Vår lärare klappade oss i mål och berömmer mig för att hjälpt min vän i mål men tyvärr måste sätta ett sämre betyg för att tiden var så lång… Jag tittar på honom och säger att det kommer ju att påverka mitt slutbetyg och totalpoäng. Han svarar att ja tyvärr testet är ju betygsgrundande.

I det läget hatade jag min idrottslärare, i den lycka att hjälpt en vän att klara sitt betyg sänktes mitt eget. Idrott ska inte ha betyg, idrott ska vara ett andningshål från all annan betygshets. En chans att röra sig och må bra.

Den här händelsen resulterade i att jag inte hjälpte min vän nästa gång testet skulle genomföras, det hela resulterade i att jag slutade vara ödmjuk mot mina klasskamrater, det resulterade i att det enda som dög var att vinna och få det högre betyget. Att helt enkelt prestera, det är skit och känslan jobbar jag med än idag när jag tränar, tävlar.

När jag springer ett lopp gör jag det för ett testa mina gränser och ha ett mål. Ett mål med träningen som gör att jag faktiskt vill fortsätta, att planlöst träna för ingenting vet jag är helt jäkla värdelöst. Det håller i sig ett tag sen tröttnar jag dels för att jag vill se resultat som aldrig kommer att infinna sig samt att det blir tråkigt, inget att träna inför.

Oavsett mål så kommer jag förbli en hederlig motionär, jag skulle aldrig falla mig in att kalla mig proffs eller expert för det kommer jag aldrig att bli. När jag tävlar i lopp gör jag det för upplevelsen samt att ge mig själv en utmaning jag inte kan påverka. Det enda jag kan göra är att träna på ett sådant sätt som jag tror är tillräckligt för att klara av situationen

Att kunna stanna upp för att se utsikten eller bara andas en stund för att inse att jag är mitt i det, jag är där jag tränat för. I händelsens centrum. När jag gått i mål och då behöver jag nya utmaningar för att hitta tillbaka till träningen. Jag tränar så mycket som jag hinner utöver häst, pojkvän och jobb. Hittar hål som ger mig ett annat andrum. För jag är en helt jäkla vanlig motionär som vill uppleva mer utav livet.

Jag insåg igår på min löprunda att jag vill mer, utvecklas mer och ger mer. Ge mer utav mig dela med mig och få finnas till. Jag är klippan som vågorna slår mot och jag kommer aldrig att sluta. Löpningen ger mig mental stillhet, stressande tankar försvinner och jag börjar systematiskt gå igenom dem. För mig är det lika viktigt som att få rida eller läsa en bok, en stund av verklighets flykt.

Idag är jag glad att jag inte är en satsande elit utan jag kan välja att ta stigen vid sidan om och upptäcka något nytt.