Jag vet inte hur många gånger jag upprepat för mig själv om sökandet efter den eviga balansen i mitt liv, att hänga sig fast i den önskan, att det faktiskt finns möjlighet att hitta den där delen i vardagen, livet och mellan andetagen som skapar en inre frid, en balans, att vågen står still, kulan inte rullar är så sjuk. Genom att jag springer genom vardagen, livet och andetagen glömmer jag stanna upp och faktiskt se världen för mina barn kommer inte se världen på samma sätt som jag. Så idag slutar jag söka efter min balans, jag lever i kaos, jag kan inte påverkar mer än mitt sätt att se på saker och ting och nu är det bra. Jag ser fram emot vad våren har att erbjuda och vilket kaos det nu innebär