Jag har sen november jobba med andra delar med mig sj\u00e4lv \u00e4n tidigare, tidigare har jag alltid tr\u00e4nat och \u00e4tit till 90% bra mat. Det har d\u00e5 k\u00e4nts som de viktigaste pusselbitarna f\u00f6r att uppleva j\u00e4mnvikt i livet. Efter korsbandsskadan tappade jag den pusselbiten jag trodde j\u00e4mvikten vilade p\u00e5 tr\u00e4ningen, jo jag tr\u00e4nade lite under den h\u00e4r tiden ocks\u00e5 men den byggde p\u00e5 rehab \u00f6vningar och promenader men hj\u00e4rna l\u00f6pte amok och min mentala styrka dalade.
Tillsammans genomf\u00f6rde jag en Svensk Klassikern med Hanna och det var h\u00e4ftigt att f\u00f6rst\u00e5 att vi klarat alla delmoment men jag kom \u00e4nd\u00e5 inte ur k\u00e4nslan att n\u00e5got fattades f\u00f6r mig.
Efter korsbandsskadan blev det mitt l\u00e4ngsta tr\u00e4ningsuppeh\u00e5ll (f\u00f6rutom rehab \u00f6vningarna) jag gav efter n\u00e5gra m\u00e5nader bara upp. Jag hade ingen ork att lyfta mig l\u00e4ngre.<\/p>\n\n\n\n
S\u00e5 i slutet p\u00e5 november b\u00f6rjade jag trevande arbeta med mig sj\u00e4lv, nu \u00e4r det inte tr\u00e4ning och kost som \u00e4r h\u00f6gt upp p\u00e5 listan utan mentaltr\u00e4ning. Tillsammans med Anki min mentala-coach har vi under tre m\u00e5nader jobbat med huvudet. Det \u00e4r den sv\u00e5raste utmaning jag satt min inf\u00f6r, jag tycker det \u00e4r extremt jobbigt och hela mitt v\u00e4sen hittar p\u00e5 andra saker att g\u00f6ra och ”strunta” i de dagliga \u00f6vningar jag p\u00e5 sikt ska g\u00f6ra. I skrivande stund f\u00e5r jag ihop tre pass som om tre m\u00e5nader ska vara fem. <\/p>\n\n\n\n
Det h\u00e4r arbetet har b\u00f6rjat sl\u00e4ppa fram minnen och k\u00e4nslor jag under l\u00e5ng tid valt att inte arbeta eller ens reflektera \u00f6ver. Numera n\u00e4r jag minns anar det kan det sk\u00f6lja \u00f6ver mig som en \u00e4cklig klibbig s\u00f6rja eller ibland komma som en skir n\u00e4rvaro mot min hud. M\u00e5nga g\u00e5nger \u00e4r det minnen kopplade till situationer jag inte haft m\u00f6jlighet att hantera och upplevelsen blivit som en litet trauma.
Du minns alltid dina trauman och kommer aldrig helt vara utan dem hur mycket du \u00e4n arbetar bort dem. Jag ser skillnad p\u00e5 mig sj\u00e4lv och hur jag \u00e4r, jag ser en v\u00e4g fram\u00e5t d\u00e4r jag kan l\u00e4gga fler pusselbitar till mitt pussel f\u00f6r att uppleva j\u00e4mnvikt. Nu \u00f6r det inte l\u00e4ngre tv\u00e5 bitar utan tre och m\u00e5let d\u00e4rframme \u00e4r fyra.
Mitt f\u00f6rsta steg var att erk\u00e4nna f\u00f6r mig sj\u00e4lv att jag beh\u00f6ver beh\u00f6ver hj\u00e4lp vad det \u00e4r som fattades mig? Jag \u00e4r \u00f6vertygad att det h\u00e4r \u00e4r sista g\u00e5ngen jag startar den h\u00e4r resan, nu ska den bara forts\u00e4tta.<\/p>\n\n\n\n
<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
Jag har sen november jobba med andra delar med mig sj\u00e4lv \u00e4n tidigare, tidigare har jag alltid tr\u00e4nat och \u00e4tit till 90% bra mat. Det har d\u00e5 k\u00e4nts som de viktigaste pusselbitarna f\u00f6r att uppleva j\u00e4mnvikt i livet. Efter korsbandsskadan … Forts\u00e4tt l\u00e4sa