Idag landade en tanke som nog snurrat så länge jag kan minnas, om några dagar är jag inbjuden att gå på en mammafest där en utav mina vänner är huvudperson. För hennes skulle vill jag verkligen närvara för att visa att man finns och glädjas tillsamman med henne men det är otroligt stort men i hela grejjen. I samband med dessa tillställningar verkar det som om det är kutym att det ska lekas.
Det här är är för mig en stor bromskloss för jag blir alldeles kall inombords och blir smått panikslagen när det vankas sällskapspel, quiz eller liknande.

Sen jag kan minnas har jag fått höra att jag inte har det bästa humöret när ett spel inte går den väg jag vill, det sådde ett frö att jag inte är bra på det och nu i vuxen ålder är det enklare att tacka nej, gå eller skylla på något annat. igår upprepade en kollega att det är okej Martina du är ju ändå inte bra på det så du kommer säkert på någon anledning att slippa undan. vilket resulterade i det här inlägget.

Mycket lek kommer i minnes fragment och visst jag har haft kul när jag lekt med mina vänner men jag minns även lekar där jag valde att inte vara med då jag upplevdes för stor, inte tillräckligt snabb. nu är frågan ska jag utmana mig själv på lördag och hänga på eller stå vid sidlinjen och betrakta det jag i mitt stilla sinne kallar spektakel…..