efter min korsbandsoperation har jag haft svårt att identifiera mig med mig själv, jag har alltid varit den starka och livfulla personen. Som hugger tag, tar i och hjälper alltid till. Ser andras behov och gör saker innan någon ber mig eller upptäcker det själv. Hör en önskan och kommer alltid ihåg ”viktiga” saker som ger det lilla extra för andra. Att äta har varit en pusselbit i mitt liv som varit svår för jag kan äta, oj vad jag kan äta och jämt av allt, vilket gjort att min vikt har alltid legat över och mot överviktiga hållet men har tack vare mitt pannben och hängivenhet kunnat hålla det mesta i schack med träning, mycket träning och alltid. Hästarna har varit så viktiga att det har fungerat, minst en timme varje dag, vecka ut, månader och år tills nu, tills för 2 år sedan då allt föll omkull. Då min kropp och knopp tillsammans inte ville samarbeta med min vilja. Korsbandsskadan hjälpte inte till utan nu 1 1/2 år senare inser jag hur ledsen jag var och är att jag inte är den jag definierar m som. Idag väger jag 10 kg mer än då och sakta stiger den siffran och jag har känslan av att jag inte har kontroll över det längre. Jag har straffat mig, hotat mig och gråtit, så många tårar det här gångna året pga av så mycket, Sorg över att inte fungera, sorg över min häst, sorg över andras åldrande. Så till slut tog jag steget och bad om hjälp, jag tog kontakt med en kvinna som jobbar med den inre biten, förändra bilden av dig själv och förändra ditt sätt att tänka. Jag satt där under vårt första möte innan jag ens bestämt mig att hoppa den här resan och grät, tårarna rann för det är så mycket sorg jag inte orkat bearbeta eller prata om. Instinktivt säger jag att allt är bra, det ordnar sig och väljer medvetet att inte reflektera mer utan raskt promenerar jag vidare.

Jag reser mig alltid upp och går vidare men för varje gång tappar jag bort en pusselbit som gör mig hel. Tröttheten har varit min vän alldeles för länge, vaknar trött, vilar, sover men känner hela tiden att jag inte är där, utan precis under vatten ytan innan du slår igenom och dra det härliga andetaget och luften fyller dig med syre och LIV. Under så många månader har jag tvingat mig att göra saker, motionera, andas, måla, renovera, le, umgås…

Jag vill inte mer, jag vill bara få liv igen, få brinna och andas.

Nu har mitt år börjat, den här kvinnan tvingar mig att reflektera, tvingar mig till mentalträning och framförallt slå hål på isen genom att söka inåt. Jag ville skratta åt henne, håna henne och ifrågasätta. Hur kan hon hjälpa mig fast att det är jag som bett om hjälp.. vartenda skyddsbarriär jag byggt upp säger stopp, att inte blotta mig och låta mig vara sårbar. Men jag insåg en sak idag var som har satts i rullning, jag har börjat säga nej. På söndag kommer jag avboka ett otroligt viktigt möte för jag inte kan leverera det resultat som förväntats. För ett år sen hade det inte varit ett alternativ men idag som nu, är det min enda räddning.

Jag vill identifiera mig som den trygga och den som ger energi, inte den som tränar och är stark för det orkar jag inte längre, inte just nu