Idag blev jag avbruten på min lediga dag från en kollega på jobbet, jag hade tagit ledigt för att kunna förbereda och fira min mamma som fyller 65. Noga meddelat mina närmsta kollegor och ledningsgruppen jag sitter i för att inte skapa missförstånd och undvika att bli nådd då jag märker vilken stress det innebär när jobbet kallar på mig när jag verkligen vet att jag behöver vara ledig ocg ha fokus någon annanstans än jobbet. Hela dagen var lugn och skön fram tills någonstans mitt i kalaset ser jag på min privata telefon ett nummer jag känner igen och svarar, det är en utav mina närmsta kollegor som visserligen berättar att den är ledsen att behöva störa men dens chef tryckt på att ringa mig ändå. Snabbt förklarades ärendet och jag kunde bara förmedla vad jag trodde ha hänt men för att grundligare gå igenom vad som orsakade att kostnader hamnat fel hade jag behövt min jobbdator men som tur var stannade den hemma, så samtalet varade knappt 1 1/2 min men det förstörde resten utav dagen. Jag sitter än med en stressklump i magen och tankarna far fram och tillbaka.
Det har varit en tuff vår när det gäller jobbstress, jag var så trött när semestern kom att jag sov en vecka och efter tre kände jag att det fanns mer än hålla huvudet över vatten ytan. Idag kändes det som om jag var tillbaka, tillbaka i en situation där jag saknade kontroll över mina arbetsuppgifter. Att den tid jag behövde arbeta med mina åts upp av rapportering, frågor och administrativa uppgifter som tillkom i samband med systembyte och organisationsförändring.
Jag är inte intresserad att bränna ut den glöd jag har inom mig, att krascha den arbetsmyra jag faktiskt är. Jag ger alltid 100%, är lojal och plikt trogen men när jobbet gräver sig närmre min privata sfär då mår jag sämre. Det tar så mycket utav min kreativitet och fart.
Så det samtalet som bara skulle vara ett förtydligande i dens arbete, ett sätt att hitta sitt svar som även i dens tro endast bara skulle bli en liten parantes hos mig i min ledighet. Tyvärr blev det en klump i magen och pyrande ilska. Personen i fråga tog bort mitt val att välja, att välja aktivt om jag hade tid att hjälpa eller i ett sms kunna säga tyvärr jag kan inte hjälpa dig men ring den här… så får vi sammanstråla när jag är tillbaka på jobbet igen.
Jag är sen den här våren rädd om min privata tid och jag kräver mer återhämtning än någonsin, det blir uppenbart vid sådana här tillfällen, jag är inte klar att ta emot den stressen. Mitt jobb är nu att vara tydlig mot mina kollegor och framförallt att vara tydlig för mig själv. Jag behöver inte tro på alla tankat som fram i huvudet, att jag äger ansvaret för allt. Jag måste lära mig att inte tro på allt jag tänker.
