Jag ler mot mig själv, min kropp och min kämparglöd, att fortsätta peppa mig att inte sluta. Att orka hålla på och se hur det påverkar mig. Men jag blundar för tankarna, de som snurrar runt inom mig som emellanåt tar sån himla fart att det är svårt att hålla dem innanför mig. Jag har ingen lust att börja analysera, det jag har lust med är att sätta mig på en sten i skogen med en termos och bara sitta där i min egen ensamhet. Andas och bara känna stenens kyla mot mina lår, regnets väta mot min kind och bara känna att jag lever här och nu. Jag vill inte höra på folk som är brytiga eller högljudda. 

Jag ler mot mig själv, min spegelbild sen blundar jag för röran inuti.