Om 29 minuter är jag på väg till Sälen. Det kommer bli skidor på längden, tvären och bredden. Utför och längd. En paus i vardagen, en chans för eftertanke och rekreation. Tid för läsa och godmat och mycket utomhusvistelse, så kinderna blir så där härligt rosiga. Jag vet att det kommer bli bra och att jag kommer att njuta men ändå känns det inte som de andra gångerna. Något är annorlunda och jag kan inte sätta fingret på vad det är? Oavesett ska jag ha det bra och jag vet att när jag kommer hem kommer jag vara utvilad och känna energin flöda genom kroppen. Jag har en målbild där jag finner lyckan i det lilla och är tillfred med mig själv och alltid påminna mig att inte hamna där jag var för 2 år sedan, den här bilden har etsat sig fast på näthinnan och hon/jag är en kvinna jag inte vill träffa igen.
Jag vill vara en kvinna som utstrålar styrka, livfullhet och målmedveten, det är långt kvar men jag har bestämt mig den är den vägen jag vill vandra.

Nu till dagens positiva, hann rida Caruso innan jobbet, alltså han växer den hästen. Idag lyckades jag få han att slappna av och jobba utan en massa tjafs och spändhet. Vi var ett team. Jag blir mer och mer lycklig av att rida honom. Iår kanske vi kan få ett riktigt bra samarbete och känna varandra på ett högre plan. Fina fina Caruso, han med hjärtat av guld <3