Mitt föregående inlägg var en ihopkastad tankegång om att försöka pränta in i min skalle att jag kräver en utmaning för att ta mig framåt. Jag är ganska kantig det finna inga runda hörn här inte. Utan vill jag något så flyttar jag det som står framför mig. Så är det i alla fall i min hjärna att ingenting är omöjligt. Tyvärr är verkligheten inte så som min hjärna framställer det utan det finns fler motgångar än framgångar. Dock är det motgångarna som får mig att växa och sträcka på halsen lite till, att vässa armbågarna och smida mina planer än en gång.

Något som jag har i fokus just nu är mig själv och hur svårt jag har att leva med mig själv. När jag ser mig i spegeln är det inte den personen jag känner mig som, jag vet att det handlar om att ändra mitt egna beteende vilket är det absolut svåraste jag gjort. Många tårar har nu resulterat i att jag valt att börja springa, inga långa sträckor men jag gör det och försöker övertala min kropp att varje steg är lika viktigt som att andas utan detta överlever jag inte mig själv.

Igår hände det, jag kunder fokusera på helt andra grejer än att andas och lyfta på fötterna. Jag fick någon form av sinnesro och i detta lite konstiga tillstånd så övertalade jag mig själv att springa göteborgsvarvet?!? 2,1 mil nästa år i maj, det kallar jag en utmaning jag behöver för att orka med mig själv.

Det är så det ligger till, jag tänker träna mig hel.

p.s jag längtar till min semester, då tänker jag kramas med alla mina finaste d.s