Var jag än vänder mig så kan jag läsa, se och höra om människor som lyckats med det ouppnåliga att hitta en balans i livet där de lyckats gå ner till sin önskade vikt och nästan äta vad de vill. Jag vill rycka mitt hår och skrika av ren avundsjuka och frustration. Det är en av mina högsta önskningar är att gå ner till en vikt som får mig att känna mig helt okej utan att det känns som om jag går och bär omkring på massa fluff som skumpar omkring på kroppen (välj valfritt område). Jag har tvingat mig själv att hitta ett mål som ska sporra mig, vilket jag har gjort MEN ändå så sitter det där jävla fluffet kvar. I HATE IT!!
Det finns vissa minnen som gjort min relation till mat ganska ansträngd, för jag älskar mat, speciellt laga den och bjuda på. Även att äta så klart.
Jag minns hur jag stämt träff med min handledare på gymnasiet (AKA. idrottsläraren) för jag hade bett om hjälp att försöka förstå min relation till mat. Jag satt och förklarade hur jag inte kunde vara hungrig men ändå vräka i mig mat. Att jag inte kände hunger men ändå kunde äta otröstligt. Efter att jag pratat i kanske 15 min om hur jobbigt jag upplevde det så tittar hon på mig och svarar:
– Martina det är omöjligt att inte vara hungrig och vräka i dig mat. Helt omöjligt. Jag kan inte hjälpa dig!
När jag gick där ifrån mådde jag skit, jag hade öppnat mig inför en person jag verkligen litade på och hon avfärdade mig som en påse skit. Jag kan säga att det samtalet gjorde ju inte relationen till mat bättre. Det gjorde istället att jag aldrig vågade prata om det. Tills nu för jag är trött på mitt sätt att hålla på. Jävligt less faktiskt.
Allt jag vill är att lyckas hitta min balans där jag gör mig av med fluffet och kan vara den där snygga, kurviga, lite lätt mulliga kvinna jag är. Iställt har jag fått en ofrivillig badring att bära på.
På återseende mina kära!
pratade med en kollega om det här med kroppsuppfattning och matrelationer senast idag. en jäkla meck alltså!
nu känns det ju lite krystat att skriva det här efter ditt utlägg, men du är en mkt attraktiv kvinna och har fasen en av de snyggaste kropparna jag vet. du och keira knightley. true story.
Tack fin fina louise, jag sträcker lite mer på mig i och med att du faktiskt tycker så som du gör, det är ofta jag önskar att jag kunde uppleva mig själv utifrån andras ögon.
p.s jag vill också klargöra för alla att jag skriver inte om min vikt eller relation till mat för att jag vill att folk ska klappa mig på axeln och säga du är fin för den du är osv. utan jag vill ta upp skiten på tapeten och våga prata om det för jag vägrar numera att stå i hörent och titta hungrigt på alla jag tycker är vackrast i världen. d.s
Sen för det andra jag vill avdramatisera detta ämne och jag älskar mina närmaste för att de står bakom mig och hejjar på. Ni är fina!
jag tyckte det var ett asbra inlägg! det är viktigt att det diskuteras och avdramatiseras! tolkade det inte alls som att du ville bli coachad att du är snygg, även om jag står fast vid föregående kommentar 😉
Gulle dig!
Pingback: Min viktresa | ~Sagan Om Tweet~