I mitt tidigare inlägg och min underbara röda prinsessa så har jag nu fått gråta mina tårar, vrålat ut mina bannor och tyckt synd om mig själv tillräckligt. Ingen blir lyckligare för att jag väljer att gå med ett grått moln omkring mig. Jag har lite för mycket att leva för, för att välja den enkla vägen… så nu tänker jag istället planera och dokumentera Galinas rehabilitering från nu med en paus om 5 veckor fram till sista december.

Så jag kommer helt enkelt bara berätta hur jag och Galina trampar den långa vägen tillbaka till det vinnande teamet och förhoppnings fullfölja målet som vi satte ut, att rida i alla gångarter utan träns och sadel. Som vi tränade på innan vi fick en omväg att traska först.

Min plan var att låta Galina vila en vecka för att ge henne tid att hitta sin nya roll med ett lugnare tempe.. men som suss hade sagt -köss mig i röven! Så bra gick det så vi har börja promenera 20 min om dagen för at succsessivt öka detta till max 60 minuter. Sen tänker jag inom ganska snar framtid sitta upp och rida väldigt försiktigt på banan för att hon inte ska balla ur totalt.

Jag vill inte fälla mer tårar men det kommer jag att göra, Galina gör mig i mångt och mycket fullkomlig. Samma humör och samma personlighet. Jag älskar henne för den hon är, hur arg och kinkig hon än kan bli. För när vi stod där på röntgen, utan lugnande och utan hjälp så var vi ett hon följde och litade på mig. Det är ett ögonblick jag inte glömmer hur vi stod där ensamma i mörket och energin flödade mellan oss. Det är svårt att beskriva men allt runt omkring slutade existera och det var 10 minter bara för oss.