Jag drar mig undan likt ett skrämt djur, känslan som omger mig påminner om en iskall dusch. Jag tvingas ta ett steg åt sidan för att på avstånd följa det som varit tidigare. Jag väntar för att avgöra om jag kommer ta steget tillbaka eller vända mig om och gå. Det känns som om jag faller i tusen bitar, vassa kanter som skär mot själen. Det är ensamt bakom ögonlocken. Jag vet att smärtan är nödvändig, nödvändig för att släppa slöjan och leva mitt liv, hur ont det än gör.