Här ovan är en bild från det senaste loppet jag har gjort, Bollnäs Trailrace, kortet är taget efter sista uppförsbacken, ca 8 km in i banan. Här hade jag gett upp efter flera km med backar ville jag lägga mig i fosterställning och grina. Jag var så ledsen och nedslagen över min oförmåga att inte orka genom hela loppet, alltså det här är första gången som jag går i ett lopp. Känsla går att likställa med när första tentan går åt helvete, stor besvikelse.  Jag var helt enkelt inte tillräckligt tränad för att orka genom ett sådant här lopp. Göteborgsvarvet släng dig i väggen det här var det ultimata med ca 3 km upp för ett berg, hallå ett BERG? Jag är van med plattlandskap och eventuellt en backe på 100 m?

Min uppgivenhet försvann ganska snabbt efter att jag tog kortet så  Heléne (min löpartvillingsjäl) och jag tog oss ann de sista km och sprang i mål med ett leende, jag tror till och med att vi skrattade för mer kan jag nog inte göra. Att hata min kropp är inte aktuellt därför om jag ser tillbaka så för 2 år sedan hade jag aldrig ens tänkt tanken att starta. Nu har jag genomfört 2 göteborgsvarv, 2 tjurruset, ett midnattslopp, ett colormead lopp och nu ett Bollnäs Trailrace och för stunden är jag nöjd med min insats och det betyder att jag kommer fortsätta hävda att jag är en löpare.

Jag måste dit nästa år för att jag fått blodadtand och någon måste ju komma sist igen 😉 (vi var max 15 startande kvinnor och alla var hurtbullar allihopa)