Under 2 (är det redan 2 år?) har jag lånat min lillasysters ena hopphäst. Det blev så efter att det konstaterades att Galina har rejäla pålagringar på hovleden i båda fram det ledde till en 12 veckors vila med promenader sista 4 veckorna. Hon blev behandlad två ggr i och är idag ”friskförklarad” det betyder att hon vad hältfri och hon kan ridas och tränas men absolut inte på någon högre nivå. Det var lite som att hoppa ut över ett stup och inte känna att jag slutade falla. Det var tufft att inse att min älskade rödtott inte håller för den ridning jag ville. Jag red henne hemma för at hålla igång henne och mig samtidigt som jag följde med Hanna på hennes träningar tills hon en dag sa varför rider du inte Caruso?

Jag vågde inte ens hoppas att hon skulle fråga, Caruso är Hannas ögonsten hennes älskade bruna vän. Det märks när Hanna hoppar upp och rider Caruso, de blir ett tillsammans, svårt att bryta ett sådant band.

Jag minns än idag första Johanträningen ihop, jag har nog aldrig flinat så mycket som jag gjorde då. Jag tror Hanna och Mamma flina lika mycket så jag har en ful ovana att prata högt när jag blir nervös när jag rider. Älskade underbara häst vad du har ett hjärta av guld, att få rida dig har gjort mig mer harmonisk och vågar lita på min förmåga. Jag är så tacksam att Hanna den dagen erbjöd mig att rida hennes häst. För när jag ser tillbaka på åren som gått har vi börjat hitta tillbaka till en känsla som vi hade för väldigt länge sen då vi red två andra hästar, där den ena nu vandrar i hästhimlen, fina Turban och den andra flyttade hem, älskade Belinda. När ridningen verkligen var det roligaste på planeten.

Idag klev jag upp för att rida ut innan jobbet, Caruso var pigg och lite laddad. Han var nog också sugen på att komma ut och röra på sig. Idag infann sig en känsla om frid när jag red, att när jag rider Caruso kan jag lite andas och lita på honom. För när jag väl red ut med Galina var det ofta laddat, hon trippade på tårna, drog när vi galopperade och kunde explodera, det var en kamp varje gång. Caruso trivs ute, han är tramsig men genuint snäll, han ger mig livsglädje och han ger mig en tid tillbaka jag trodde var borta. Tack älskade Caruso för att du ger mig något som fattats mig.

Ingen är stark ensam, vi är starka tillsammans <3