När jag springer ett lopp gör jag det för ett testa mina gränser och ha ett mål. Ett mål med träningen som gör att jag faktiskt vill fortsätta, att planlöst träna för ingenting vet jag är helt jäkla värdelöst. Det håller i sig ett tag sen tröttnar jag dels för att jag vill se resultat som aldrig kommer att infinna sig samt att det blir tråkigt, inget att träna inför.

Oavsett mål så kommer jag förbli en hederlig motionär, jag skulle aldrig falla mig in att kalla mig proffs eller expert för det kommer jag aldrig att bli. När jag tävlar i lopp gör jag det för upplevelsen samt att ge mig själv en utmaning jag inte kan påverka. Det enda jag kan göra är att träna på ett sådant sätt som jag tror är tillräckligt för att klara av situationen

Att kunna stanna upp för att se utsikten eller bara andas en stund för att inse att jag är mitt i det, jag är där jag tränat för. I händelsens centrum. När jag gått i mål och då behöver jag nya utmaningar för att hitta tillbaka till träningen. Jag tränar så mycket som jag hinner utöver häst, pojkvän och jobb. Hittar hål som ger mig ett annat andrum. För jag är en helt jäkla vanlig motionär som vill uppleva mer utav livet.

Jag insåg igår på min löprunda att jag vill mer, utvecklas mer och ger mer. Ge mer utav mig dela med mig och få finnas till. Jag är klippan som vågorna slår mot och jag kommer aldrig att sluta. Löpningen ger mig mental stillhet, stressande tankar försvinner och jag börjar systematiskt gå igenom dem. För mig är det lika viktigt som att få rida eller läsa en bok, en stund av verklighets flykt.

Idag är jag glad att jag inte är en satsande elit utan jag kan välja att ta stigen vid sidan om och upptäcka något nytt.