När hjärtat bryts och du vet inte hur du ska laga det? Du famlar och springer samtidigt, varför stanna för då kommer känslorna. Tystnaden gör dig bara påmind om vad som kommer att ske, den eviga vilan. Mörker flyr du, det går inte att vara ensam, fast du vill vara ensam. Ensam med din klump i halsen och gråten. Den förbannade gråten som aldrig vill sina, den finns där som ett lock över livet.

Du vill skratta åt livet som ska vara det enda du har, det enda att leva för, ett utav det du ska glädjas av, ett liv kantat av mörker och klumpar i bröstet. Döden blir aldrig så påmind för en själv när den bankar på någon annans dörr.

Det känns som om döden grinar dig illa i ansiktet, ler med sin avsky mot dig men ändå måste du välkomna den. För vad kan du annars göra, ingen kan välja bort döden. Det är den enda skugga du aldrig kan få att försvinna.