Ibland är jag så inne i det jag drömmer att jag glömmer att leva just nu, jag glömmer att drömma om nu, just nu…
Att se sig och se att det är så här jag ser ut. Jag se mina ärr över knäna efter att kramstunder med asfalten då balansen inte riktigt räckte till och jag föll.
Längs med armarna ser jag spår av hårtarbete och öppnar jag händerna finner jag valkar och förhårdnader, ännu ett ärr i min vänstra hand.
Jag låter fingrarna löpa längs mitt hägra nyckelben och känner knölen efter den gången jag bröt det, jag stannar upp och känner efter lite extra och minns smärtan när benet gick av och sattes på plats.
Till sist ser ja mig själv i ögonen, det här är jag, min historia och mitt liv.
Jag och Hanna galopperade i biosalongen
Planen var att skriva om det här, att jag kommer springa göteborgsvarvet
Men det blev inte som jag tänkt, istället för ett inspirerande och glädjande inlägg så känner jag mig helt överkörd och väldigt trasig, hade ett samtal som resulterade i många tårar och en stor klump värdelös…. en person jag sett upp till har långsamt tärt på mig och tillslut fått mig på fall..
krossad,
tårarna bränner bakom ögonlocken
mörker.. ensam ligger jag kvar.