Här sitter jag på min yogamatta och lyssnar på musik och funderar över vad som hänt det här året egentligen, mycket har stått på paus i samhället men min vardag har haft fullt upp.
Lägenheten är såld och jag bor numera i hus – kan ni fatta? 9 år senare är Gustav och jag sambos <3
Två katter har fått flytta hem till oss – Så katt rädd jag var för 10 år sedan kan man inte tro nu, tru jag fått så fina individer i mitt liv
Caruso fick somna in – Mitt hjärta brister varje gång jag påminns, jag saknar honom extremt mycket
Jag blev moster för tredje gången och till sommarn blir det för fjärde . Helt magiskt! Älskar att får vara moster och se dessa underbara så människor växa upp
Åker numera merca och inte golf
Renoverat 10 veckor i sträck där 4 var min semester i somras
Gustav och jag var på Gran Canaria i början av mars innan corona slet tag i oss och satte resandet på paus
Fyllt år, hela 32 år
Tack vare lillasyster började jag rida igen på ridskolan, det bästa beslutet på länge
Ätit på tok för många bullar
Livet har liksom traskat på ändå men jag hoppas att nästa år få krama mina nära och kära extra mycket.
Jag har aldrig aktivt jobbar med listor, jag skriver dem gärna och känner mig luftfyllt och glad varje gång jag påbörjar att lista upp saker jag vill uppnå eller beta av men när det kommer till att följa upp dem och kontrollera att jag följer det jag bestämt så är det sämre… HAHA alltså själva arbetet att lista upp, drömma och hitta en vision är så himla härlig men när det kommer till att genomföra det blir jag lat, faller in i gamla mönster och vips har det gått flera månader och jag har ”glömt” min lista och drömmar. Det är ju ganska härligt att få drömma sig bort att känna sig duktig och framåt. Jag har intill mig en bok jag påbörjat saker jag vill jobba med under kommande åt, sådan som är återkommande men jag tappar bort mig själv på vägen, blir frestad och så är det kört. Jag tänker inte här stolpa upp dem men kan hinta om att de handlar om skapa frihet, våga säga nej och spara till en buffert. Jag känner att de är rimliga men de kräver att jag hittar mitt varför de här åtaganden är viktiga för mig. Det är ju där jag ramlar omkull för att mitt varför är för klent och motiverar mig dålig. Så jag har listan intill mig jag ska klura på den om mitt varför är tillräckligt och sen ska jag hitta mitt mantra och motivator.
Jag har efter lite övertalning gått med på en 30-dagars ”utmaning”, yoga 30 minuter per dag i 30 dagar. Fick tipset om en kvinna som heter Adrienne som lägger upp på youtube. Jag var skeptisk, har liksom provat en del och till och med köpt mig en kurs (Ashtanga) där jag gått 7 gånger och har 7 gånger kvar men jag blev inte inspirerad och göra mer, att utöva det jag lärde mig hemma. Nu har jag har kört i nio dagar och känner faktiskt skillnad, 7 av gångerna har jag följt Adrienne genom passet och 2 har jag kört själv med övningar jag känt för just den dagen. När utmaningen är slut och jag känner att den här varianten utav yoga är för att stanna, är min belöning en ny yogamatta. Då den jag har är rätt sliten och jag skulle behöva en tjockare för att inte få så ont i knät när jag jag övningar där jag sitter på knä eller stå på alla fyra.
efter min korsbandsoperation har jag haft svårt att identifiera mig med mig själv, jag har alltid varit den starka och livfulla personen. Som hugger tag, tar i och hjälper alltid till. Ser andras behov och gör saker innan någon ber mig eller upptäcker det själv. Hör en önskan och kommer alltid ihåg ”viktiga” saker som ger det lilla extra för andra. Att äta har varit en pusselbit i mitt liv som varit svår för jag kan äta, oj vad jag kan äta och jämt av allt, vilket gjort att min vikt har alltid legat över och mot överviktiga hållet men har tack vare mitt pannben och hängivenhet kunnat hålla det mesta i schack med träning, mycket träning och alltid. Hästarna har varit så viktiga att det har fungerat, minst en timme varje dag, vecka ut, månader och år tills nu, tills för 2 år sedan då allt föll omkull. Då min kropp och knopp tillsammans inte ville samarbeta med min vilja. Korsbandsskadan hjälpte inte till utan nu 1 1/2 år senare inser jag hur ledsen jag var och är att jag inte är den jag definierar m som. Idag väger jag 10 kg mer än då och sakta stiger den siffran och jag har känslan av att jag inte har kontroll över det längre. Jag har straffat mig, hotat mig och gråtit, så många tårar det här gångna året pga av så mycket, Sorg över att inte fungera, sorg över min häst, sorg över andras åldrande. Så till slut tog jag steget och bad om hjälp, jag tog kontakt med en kvinna som jobbar med den inre biten, förändra bilden av dig själv och förändra ditt sätt att tänka. Jag satt där under vårt första möte innan jag ens bestämt mig att hoppa den här resan och grät, tårarna rann för det är så mycket sorg jag inte orkat bearbeta eller prata om. Instinktivt säger jag att allt är bra, det ordnar sig och väljer medvetet att inte reflektera mer utan raskt promenerar jag vidare.
Jag reser mig alltid upp och går vidare men för varje gång tappar jag bort en pusselbit som gör mig hel. Tröttheten har varit min vän alldeles för länge, vaknar trött, vilar, sover men känner hela tiden att jag inte är där, utan precis under vatten ytan innan du slår igenom och dra det härliga andetaget och luften fyller dig med syre och LIV. Under så många månader har jag tvingat mig att göra saker, motionera, andas, måla, renovera, le, umgås…
Jag vill inte mer, jag vill bara få liv igen, få brinna och andas.
Nu har mitt år börjat, den här kvinnan tvingar mig att reflektera, tvingar mig till mentalträning och framförallt slå hål på isen genom att söka inåt. Jag ville skratta åt henne, håna henne och ifrågasätta. Hur kan hon hjälpa mig fast att det är jag som bett om hjälp.. vartenda skyddsbarriär jag byggt upp säger stopp, att inte blotta mig och låta mig vara sårbar. Men jag insåg en sak idag var som har satts i rullning, jag har börjat säga nej. På söndag kommer jag avboka ett otroligt viktigt möte för jag inte kan leverera det resultat som förväntats. För ett år sen hade det inte varit ett alternativ men idag som nu, är det min enda räddning.
Jag vill identifiera mig som den trygga och den som ger energi, inte den som tränar och är stark för det orkar jag inte längre, inte just nu
