Här är jag i Italien. Det kommer fler bilder men just nu måste jag krypa undertäcke och hålla om Brummel för just idag är en sådan dag då huvudet inte hålls lika högt och tårna bränner lite för nära ögonlocken. Idag är en sådan dag då jag önskar att jag var sopran och hade en änglalikstämma en sådan dag då jag önskar att jag annorlunda och inte den jag just nu är. En återvändsgränd som jag måste backa ur. Trött, sliten och lite ensam.

Jag undrar om jag hoppar nu, kommer jag hamna på fötterna eller landa med huvudet i sanden?

En önskan, en längtan, en sorg, en ensamhet som bara jag kan bära. Djupt där inne ruvar de, inlåsta och bortglömda. Min kropp ett fängelse. En styrka som numera är borta endast viljan får allt att röra sig framåt en styrka av stål.

Idag såg jag sista avsnittet, jag har nog aldrig mått så dåligt och haft så ont i hjärtat som när jag sett på dessa tre avsnitt. Så fruktansvärt och sorgligt. Jag känner mig tung. De är verkligen sevärda, en del av historien som jag inte vetat om. Man får perspektiv på livet när man kollar in en film som denna. En favorit är Paul och han kom att säga en klok sak , du kan inte leva om det liv, det är det som är grejjen!

Jag ler mot mig själv, min kropp och min kämparglöd, att fortsätta peppa mig att inte sluta. Att orka hålla på och se hur det påverkar mig. Men jag blundar för tankarna, de som snurrar runt inom mig som emellanåt tar sån himla fart att det är svårt att hålla dem innanför mig. Jag har ingen lust att börja analysera, det jag har lust med är att sätta mig på en sten i skogen med en termos och bara sitta där i min egen ensamhet. Andas och bara känna stenens kyla mot mina lår, regnets väta mot min kind och bara känna att jag lever här och nu. Jag vill inte höra på folk som är brytiga eller högljudda. 

Jag ler mot mig själv, min spegelbild sen blundar jag för röran inuti.