Jag fick frågan för ett tag sen och jag svarade lite trevande att det är ju samspelet mellan 75 kg tunga jag och den 600 kg tunga hästen, att vi gemensamt kan uppnå galoppombyten, hoppa 130, rygga eller bara andas. Vår frihets känsla, hästen blir min förlängda arm och glädjen när det klickar. Jag tror inte personen ifråga vad nöjd med svaret utan fick bara acceptera att jag älskar hästar och det är något obegripligt över det. Allt ovan är sant, det är så jag definierar min kärlek till mina hästar men det var inte för än idag som polletten verkligen trillade ner. Jag somnade tvär och vaknade tvär, ångesten kröp i mig som segt slem och jag ville bara ligga kvar och tänka.
Mor lirkade med mig och fick mig upp ur sängen för att rida, det är faan i mig inte i sängen jag ska tänka utan i sadeln. Där uppe samlas tankarna i sina fack och jag kan lätt sortera dem samtidigt som ja korrigerar Galina åt höger eller vänster. När Galina frustar sjunker jag längre in i mig själv och finner klarhet i mina känslor och orosmoment. Det var en skit grej som fick jag ur balans och jag ifrågasätter mina val men inte när jag är i sadeln. Där är jag glasklar med vad jag vill och det beslut, ett ganska stor beslut som jag nyss fattat för mig själv det är inget påskyndat, hastigt beslut utan i det här läget ett väl avvägt beslut som funnit inom mig sen jag var liten.
Jag är lättpåverkad och omgivningen får mig att fega, det förväntas att jag ska dra åt ett håll när jag inser att jag egentligen går åt motsatt. Det är ingen lätt balansgång att försöka vada genom alla tankar och önskningar. Mitt hopp är det jag lever för och än finns det kvar inom mig. Hästarna får mig att se mellan raderna, att sortera sorlet i huvudet. De är för mig livsnödvändiga för att jag ska stå med båda fötterna på jorden.

Nu vill jag sitta med en kopp te och ha bruken full med skorpor som jag kan knapra på, så du som känner dig sugen, Varmt välkommen! <3 Jag bjuder!

Det var ett tag sen jag skrev hur det går med min träning. Just nu försöker jag peppa mig att hålla igång både på gymmet och med löpningen. Luften gick ur mig efter varvet och har inte riktigt kommit igång igen men det är på väg och jag kämpar hårt med att inte falla tillbaka till slappisen igen. Tyvärr stryket maten på foten, där slarvar jag en del och får nog sparka på mig själv för att få bukt med det. Jag har den sämsta ämnesomsättningen ever och får inte till det där sista. Det ska gå ska bara göra det den lååånga vägen med att hitta det som passa mig.

Jag trivs med att träna och hålla igång och jag trivs att svettas med 40 andra på gymmet fast allra bäst är en löprunda för mig själv med härlig musik i öronen. Den frihetskänsla jag har i kroppen under vissa av passen går inte att beskriva. Jag är ett med mig själv och vad jag vill. Fötterna dansar mot asfalten och jag känner mig lätt och inte alls som den klump som jag upplever mig sig i spegeln emellanåt.  Andningen är regelbunden och inte ansträngd, inge håll, inga onda knän, fötterna mår bra och jag mår bra.

Här är en bild från en av mina senaste löprundor, klockan var elva på kvällen och älvorna började sakta dansa över vattnet. Så himla underbart, så sjukt vackert. Jag önskar att ni hade fått vara med och känna den glädje som for i mig. Träning har för mig blivit ett sätt att få vara med mig själv, få samla mina tankar och känna dem försvinna ner i benen och stanna där så huvudet får vara ifred en stund.