Sista utmaningen för året

Instagram photo by martinasiby - Imorgon smäller det, då ska det här schemat påbörjas. 9 veckor med massa träningskul. #träningärlivet#shapeitup#hejjamig

Hur gör du för att hitta den där extra gnistan? Jag gör så här som bilden visar, jag hittar något jag tycker är roligt som just nu är styrketräning, yoga och löpning sen så jag schema lade mig ända fram till sista dagen i december. Nu är det 9 veckor av rolig träning. Vad jag längtar mest till är gymmet, att få svettas och känna hur musklerna skriker av mjölksyra. Det var en befrielse att lösa ett 4 månaders gymkort, vissheten om att det är fyra månader som jag kan träna intensvit för att sen välja att löpträna mer under våren nästa år. Visserligen har jag lagt till en del löppass men dessa ska max vara 6 km långa för jag har bestämt mig det är lagom och det är vad jag just nu mentalt mäktar med.

Så nu kör vi så det ryker!

Instagram photo by martinasiby - Yogapass, provde ett nytt med lite andra varianter av solhälsningar...fuck... det kräver mer balans och styrka att utöva det här. I will keep going! #yoga#andas#balans#hittaformen#träningärlajbans

Min stora (låne) ponny

Under 2 (är det redan 2 år?) har jag lånat min lillasysters ena hopphäst. Det blev så efter att det konstaterades att Galina har rejäla pålagringar på hovleden i båda fram det ledde till en 12 veckors vila med promenader sista 4 veckorna. Hon blev behandlad två ggr i och är idag ”friskförklarad” det betyder att hon vad hältfri och hon kan ridas och tränas men absolut inte på någon högre nivå. Det var lite som att hoppa ut över ett stup och inte känna att jag slutade falla. Det var tufft att inse att min älskade rödtott inte håller för den ridning jag ville. Jag red henne hemma för at hålla igång henne och mig samtidigt som jag följde med Hanna på hennes träningar tills hon en dag sa varför rider du inte Caruso?

Jag vågde inte ens hoppas att hon skulle fråga, Caruso är Hannas ögonsten hennes älskade bruna vän. Det märks när Hanna hoppar upp och rider Caruso, de blir ett tillsammans, svårt att bryta ett sådant band.

Jag minns än idag första Johanträningen ihop, jag har nog aldrig flinat så mycket som jag gjorde då. Jag tror Hanna och Mamma flina lika mycket så jag har en ful ovana att prata högt när jag blir nervös när jag rider. Älskade underbara häst vad du har ett hjärta av guld, att få rida dig har gjort mig mer harmonisk och vågar lita på min förmåga. Jag är så tacksam att Hanna den dagen erbjöd mig att rida hennes häst. För när jag ser tillbaka på åren som gått har vi börjat hitta tillbaka till en känsla som vi hade för väldigt länge sen då vi red två andra hästar, där den ena nu vandrar i hästhimlen, fina Turban och den andra flyttade hem, älskade Belinda. När ridningen verkligen var det roligaste på planeten.

Idag klev jag upp för att rida ut innan jobbet, Caruso var pigg och lite laddad. Han var nog också sugen på att komma ut och röra på sig. Idag infann sig en känsla om frid när jag red, att när jag rider Caruso kan jag lite andas och lita på honom. För när jag väl red ut med Galina var det ofta laddat, hon trippade på tårna, drog när vi galopperade och kunde explodera, det var en kamp varje gång. Caruso trivs ute, han är tramsig men genuint snäll, han ger mig livsglädje och han ger mig en tid tillbaka jag trodde var borta. Tack älskade Caruso för att du ger mig något som fattats mig.

Ingen är stark ensam, vi är starka tillsammans <3

Att man gjorde mer

Jag lägger alldeles för mycket tid på att surfa runt på andras bloggar, läser, förundras, inspireras men även blir jag lite nedslagen. Så många fantastika människor som skriver, fotograferar, bakar och inreder men vad gör jag?

Ibland när jag läser får jag prestationsångest och känner mig ganska sämst, så jäkla dålig grej eftersom jag frivilligt surfat in och läser. Jag vet inte om det skulle hjälpa att ge mig själv ett förbud eller göra ett uppehåll…

Jag tror min väg genom det hela är att fylla tiden med andra fina ting som att skriva här, läsa, mysa med katten, baka, äta god mat, drick te, yoga och massor mer. Att när jag kommer hem ska telefonen vara minsta prio.

Bollnäs Trailrace

Här ovan är en bild från det senaste loppet jag har gjort, Bollnäs Trailrace, kortet är taget efter sista uppförsbacken, ca 8 km in i banan. Här hade jag gett upp efter flera km med backar ville jag lägga mig i fosterställning och grina. Jag var så ledsen och nedslagen över min oförmåga att inte orka genom hela loppet, alltså det här är första gången som jag går i ett lopp. Känsla går att likställa med när första tentan går åt helvete, stor besvikelse.  Jag var helt enkelt inte tillräckligt tränad för att orka genom ett sådant här lopp. Göteborgsvarvet släng dig i väggen det här var det ultimata med ca 3 km upp för ett berg, hallå ett BERG? Jag är van med plattlandskap och eventuellt en backe på 100 m?

Min uppgivenhet försvann ganska snabbt efter att jag tog kortet så  Heléne (min löpartvillingsjäl) och jag tog oss ann de sista km och sprang i mål med ett leende, jag tror till och med att vi skrattade för mer kan jag nog inte göra. Att hata min kropp är inte aktuellt därför om jag ser tillbaka så för 2 år sedan hade jag aldrig ens tänkt tanken att starta. Nu har jag genomfört 2 göteborgsvarv, 2 tjurruset, ett midnattslopp, ett colormead lopp och nu ett Bollnäs Trailrace och för stunden är jag nöjd med min insats och det betyder att jag kommer fortsätta hävda att jag är en löpare.

Jag måste dit nästa år för att jag fått blodadtand och någon måste ju komma sist igen 😉 (vi var max 15 startande kvinnor och alla var hurtbullar allihopa)

Godis i hyllmeter

Igår bläddrade jag förbi en jag följer på instagram, Jonas Coltning (inspiratör, triatlet och föreläsare) Han var arg, så jäkla förbannad över alla hyllmeter med godis som matvarubutiker ställer fram precis innan kassorna. Alla konflikter som uppstår under dessa meter och suget. Det förbannade suget man känner efter konstgjorda gottebitar. Jag kan själv längta men när jag väl tar en bit känner jag mig jätte äcklig och stor heffaklump. Det stämmer ju inte men hela mitt självförtroende rasar i bott och vill allre helst dra täcket över huvudet.

Jonas ryter verkligen ifrån och hänger ut den butiken han vanligtvis handlar i, jag förstår honom, fetma är ett växande problem och tillsammans med dålig karaktär (inte glömma det dåliga samvetet) ökar konusmtionen av produkter som inte är helt perfekta för våra kroppar eller våra belöningssystem.

Kom igen nu mänskligheten vi kan leva utan det här skräpet, allt i lagom dos och så rör vi på oss!