Den berömda väggen som man alltid springer emot, tillslut kraschar träffar jag den. Alltså inte mentalt men idag känslomässigt. Idag brast något inom mig det tog bara slut, tårarna rann och jag kände mig helt nedslagen. Som en bortbyting den där som ingen vill ha eller är något att ha. Kände mig som en blöt trasa. Ringde Gustav och grinade i telefonen, kände mig desperat och snörvlade som en tok men han fanns där. Muntrade upp mig och hjälpte mig, han gav mig en uns av hopp. Glöden tändes igen men jag var inte på topp resten utav dagen. Inte förrän jag kom hem och berättade allt och mamma säger du gör helt rätt, jag gör alltså helt rätt. Nu grinar jag snart igen, jag känner mig väldigt känslosam!?!
Längtar och väntar och drömmer, det gör jag och jag ska fixa det. Allt löser sig nu kör vi så det ryker