Det är 3 månader sedan som jag på allvar tog tag i mitt mående efter månader av kopiösa mängder sömn och sparsam träning. Det var som om jag levde med en slöja över ansiktet, vissa dagar var bättre medan andra sämre. Trött och energilös, drömmarna fanns alltid där men steget att förverkliga dem var aldrig aktuellt att ta.

Idag den 27 mars dagen efter min 33-årsdag känner jag en spirande känsla av energi att vilja göra saker, att forma något nytt med händerna. Viljan att förändra finns närmre än mycket tidigare. Vaknar av mig själv tidigt på mornarna och är inte längre zombiemode utan jag lan växla på en pigghet jag inte haft på väldigt länge.

Tränar gör jag 4-5 dagar i veckan som är varierat mellan spinning, promenader, löpning, cirkelpass och ridning. De är en skön kombination som funkar med mitt knä som blir starkare för varje vecka. Vissa rörelser är fortfarande en utmaning men kanske alltid kommer vara det, det får tiden utvisa helt enkelt.

Kosten funkar till 80% riktigt bra, jag äter 5-6 dagar bra mat och en dag blir vad jag vill men numera är det inte vad jag vill hela dagen utan en måltid eller fikatillfälle som jag unnar mig något annat.
Det här är bara första milstolen utav fyra jag är så glad över min utveckling och ser fram emot vad nästa milstolpe kommer innehålla för delmål och resultat.

Jag har sen november jobba med andra delar med mig själv än tidigare, tidigare har jag alltid tränat och ätit till 90% bra mat. Det har då känts som de viktigaste pusselbitarna för att uppleva jämnvikt i livet. Efter korsbandsskadan tappade jag den pusselbiten jag trodde jämvikten vilade på träningen, jo jag tränade lite under den här tiden också men den byggde på rehab övningar och promenader men hjärna löpte amok och min mentala styrka dalade.
Tillsammans genomförde jag en Svensk Klassikern med Hanna och det var häftigt att förstå att vi klarat alla delmoment men jag kom ändå inte ur känslan att något fattades för mig.
Efter korsbandsskadan blev det mitt längsta träningsuppehåll (förutom rehab övningarna) jag gav efter några månader bara upp. Jag hade ingen ork att lyfta mig längre.

Så i slutet på november började jag trevande arbeta med mig själv, nu är det inte träning och kost som är högt upp på listan utan mentalträning. Tillsammans med Anki min mentala-coach har vi under tre månader jobbat med huvudet. Det är den svåraste utmaning jag satt min inför, jag tycker det är extremt jobbigt och hela mitt väsen hittar på andra saker att göra och ”strunta” i de dagliga övningar jag på sikt ska göra. I skrivande stund får jag ihop tre pass som om tre månader ska vara fem.

Det här arbetet har börjat släppa fram minnen och känslor jag under lång tid valt att inte arbeta eller ens reflektera över. Numera när jag minns anar det kan det skölja över mig som en äcklig klibbig sörja eller ibland komma som en skir närvaro mot min hud. Många gånger är det minnen kopplade till situationer jag inte haft möjlighet att hantera och upplevelsen blivit som en litet trauma.

Du minns alltid dina trauman och kommer aldrig helt vara utan dem hur mycket du än arbetar bort dem. Jag ser skillnad på mig själv och hur jag är, jag ser en väg framåt där jag kan lägga fler pusselbitar till mitt pussel för att uppleva jämnvikt. Nu ör det inte längre två bitar utan tre och målet därframme är fyra.

Mitt första steg var att erkänna för mig själv att jag behöver behöver hjälp vad det är som fattades mig? Jag är övertygad att det här är sista gången jag startar den här resan, nu ska den bara fortsätta.