Inom mig känner jag ett behov att få skriva, få utveckla mitt skriftspråk. Känner att ju längre jag kommer från universitetstiden desto sämre blir min förmåga till skrift. Det finns så mycket härligt där ute som jag vill ta del av, att få lukta på det annorlunda. Rädslan är stor att jag ska bli fast i arbetshjulet och tappar förmågan till att öppna dörren till min kreativitet. Låta händerna få arbeta och bara forma ting. När dagarna är fulla längtar jag till dagar med mer tid och när väl tid finns är energin slut. Det handlar så mycket mer än att låta något vara, det känns som att ge upp en livsnerv. Det finns försök till att läsa vid sidan om men de har de flesta ggr gått i stöpet, troligen för jag kommit in i kurser inom sådant som är bra att ha, inte sådant som är roligt att läsa och lära sig. Mitt i allt känner jag mig som om jag står och betraktar livet istället för att leva det, så galet, jag vill leva. Hur fasen lever man?