Jag vet att det var för det bästa och emellanåt känns det skönt att veta att du får Galoppera så mycket du vill på de evigt gröna ängarna men just nu kryper saknaden sig på och jag vill så gärna borra ner näsan i din hårrem och känna din doft. På återseende min kära älskade fux
Under 2 (är det redan 2 år?) har jag lånat min lillasysters ena hopphäst. Det blev så efter att det konstaterades att Galina har rejäla pålagringar på hovleden i båda fram det ledde till en 12 veckors vila med promenader sista 4 veckorna. Hon blev behandlad två ggr i och är idag ”friskförklarad” det betyder att hon vad hältfri och hon kan ridas och tränas men absolut inte på någon högre nivå. Det var lite som att hoppa ut över ett stup och inte känna att jag slutade falla. Det var tufft att inse att min älskade rödtott inte håller för den ridning jag ville. Jag red henne hemma för at hålla igång henne och mig samtidigt som jag följde med Hanna på hennes träningar tills hon en dag sa varför rider du inte Caruso?
Jag vågde inte ens hoppas att hon skulle fråga, Caruso är Hannas ögonsten hennes älskade bruna vän. Det märks när Hanna hoppar upp och rider Caruso, de blir ett tillsammans, svårt att bryta ett sådant band.
Jag minns än idag första Johanträningen ihop, jag har nog aldrig flinat så mycket som jag gjorde då. Jag tror Hanna och Mamma flina lika mycket så jag har en ful ovana att prata högt när jag blir nervös när jag rider. Älskade underbara häst vad du har ett hjärta av guld, att få rida dig har gjort mig mer harmonisk och vågar lita på min förmåga. Jag är så tacksam att Hanna den dagen erbjöd mig att rida hennes häst. För när jag ser tillbaka på åren som gått har vi börjat hitta tillbaka till en känsla som vi hade för väldigt länge sen då vi red två andra hästar, där den ena nu vandrar i hästhimlen, fina Turban och den andra flyttade hem, älskade Belinda. När ridningen verkligen var det roligaste på planeten.
Idag klev jag upp för att rida ut innan jobbet, Caruso var pigg och lite laddad. Han var nog också sugen på att komma ut och röra på sig. Idag infann sig en känsla om frid när jag red, att när jag rider Caruso kan jag lite andas och lita på honom. För när jag väl red ut med Galina var det ofta laddat, hon trippade på tårna, drog när vi galopperade och kunde explodera, det var en kamp varje gång. Caruso trivs ute, han är tramsig men genuint snäll, han ger mig livsglädje och han ger mig en tid tillbaka jag trodde var borta. Tack älskade Caruso för att du ger mig något som fattats mig.
Ingen är stark ensam, vi är starka tillsammans <3
Det här fick jag av lillasyster i födelsedagspresent, underbara älskade häst!
Om 29 minuter är jag på väg till Sälen. Det kommer bli skidor på längden, tvären och bredden. Utför och längd. En paus i vardagen, en chans för eftertanke och rekreation. Tid för läsa och godmat och mycket utomhusvistelse, så kinderna blir så där härligt rosiga. Jag vet att det kommer bli bra och att jag kommer att njuta men ändå känns det inte som de andra gångerna. Något är annorlunda och jag kan inte sätta fingret på vad det är? Oavesett ska jag ha det bra och jag vet att när jag kommer hem kommer jag vara utvilad och känna energin flöda genom kroppen. Jag har en målbild där jag finner lyckan i det lilla och är tillfred med mig själv och alltid påminna mig att inte hamna där jag var för 2 år sedan, den här bilden har etsat sig fast på näthinnan och hon/jag är en kvinna jag inte vill träffa igen. 
Jag vill vara en kvinna som utstrålar styrka, livfullhet och målmedveten, det är långt kvar men jag har bestämt mig den är den vägen jag vill vandra.
Nu till dagens positiva, hann rida Caruso innan jobbet, alltså han växer den hästen. Idag lyckades jag få han att slappna av och jobba utan en massa tjafs och spändhet. Vi var ett team. Jag blir mer och mer lycklig av att rida honom. Iår kanske vi kan få ett riktigt bra samarbete och känna varandra på ett högre plan. Fina fina Caruso, han med hjärtat av guld <3
Igår var jag och syrran och hopptränade för Linda Malm Groen, det var ett bra pass för oss och hästarna. Vi jobbade med att hitta rytmen och rätt längd på galoppsprången mellan två hinder samt vid långa distanser till nästa hinder. Så simpla saker som blir riktigt svåra. Hanna sa åt mig flera gånger att sluta tänka och rid. Tillslut var jag och Caruso på samma nivå och vi fick till en rad fina språng och anridningar.
Mamma filmade flera serier av hinder och jag kan se hur jag utvecklats och börjar anamma en ridstil som är smidigare och snällare mot min fina krigare Caruso. Han är guld värd!
Ni kan kika på mitt instagramkonto Ladymirabell, där hittar ni en film från förra träningen