Jag undrar om jag hoppar nu, kommer jag hamna på fötterna eller landa med huvudet i sanden?

En önskan, en längtan, en sorg, en ensamhet som bara jag kan bära. Djupt där inne ruvar de, inlåsta och bortglömda. Min kropp ett fängelse. En styrka som numera är borta endast viljan får allt att röra sig framåt en styrka av stål.

Idag såg jag sista avsnittet, jag har nog aldrig mått så dåligt och haft så ont i hjärtat som när jag sett på dessa tre avsnitt. Så fruktansvärt och sorgligt. Jag känner mig tung. De är verkligen sevärda, en del av historien som jag inte vetat om. Man får perspektiv på livet när man kollar in en film som denna. En favorit är Paul och han kom att säga en klok sak , du kan inte leva om det liv, det är det som är grejjen!

Jag ler mot mig själv, min kropp och min kämparglöd, att fortsätta peppa mig att inte sluta. Att orka hålla på och se hur det påverkar mig. Men jag blundar för tankarna, de som snurrar runt inom mig som emellanåt tar sån himla fart att det är svårt att hålla dem innanför mig. Jag har ingen lust att börja analysera, det jag har lust med är att sätta mig på en sten i skogen med en termos och bara sitta där i min egen ensamhet. Andas och bara känna stenens kyla mot mina lår, regnets väta mot min kind och bara känna att jag lever här och nu. Jag vill inte höra på folk som är brytiga eller högljudda. 

Jag ler mot mig själv, min spegelbild sen blundar jag för röran inuti.

Igår tog jag ytterligare ett kort på mig innan en löprunda för att jag skulle kunna se om det är någon skillnad.

Det här är jag i början av juni, har då hållt på i ca 1 månad med löpning

Och så här ser jag ut nu efter 5 månaders löpning och ja jag ser en skillnad. En annan skillnad är att på det första kortet klarade jag knappt av att springa 2,5 km utan att andas ur lungorna medans den nedre är precis innan jag klarar 7 km på 42 minuter. Jag är stolt över utvecklingen. Mina knän håller, fotlederna funkar och än så länge gör inte fötterna ont (efter många besök av hästars hovar på ovansidan ger en del men helt enkelt)

på söndag ska jag och Heléne köra milen, jag är förväntansfull!

Sen tänkte jag nog trycka en texta på tröjan jag ska ha på göteborgsvarvet, något i stil med FUCK FLUFF!! eller ja jag vet inte men någonting iafl

Vad är tänker du på just nu?
Att godis inte är nyttig och att sötsuget borde gå och lägga sig någonstans

Har du uppdaterat något?
Ja min garderob med en Zebrarandig klänning som jag impulsköpte på VeroModa

Om du tittar till vänster vad ser du då?
En av brummels leksaker, en röd elefant

Vad händer ikväll?
Gå och mikroträna på gymmet innan jag ska ta ton med tanterna i Husaby

Vad bakade du sist?
Lussekatter *mums*

Vilken låt gick senast på spotify?
Såpbubblor med snook

Händer det något i helgen?
På fredag tar jag och syrran bilen till götet för att gå på spex med resten av familjen för att sedan gå på kalas och sjunga oss hesa. Lördagen smyckas med födelsedagsfirande för vi firar lillsyrran en dag tidigare med tårtbuffé för att sedan på söndagen krypa ner i soffan med raggsockar, en massa te och david Eddings. Helgen fulländad!

Alltså hallå och ett ursäkt innan jag ens öppnas kakluckan för att säga det jag just nu tänker på men jag kan emellanåt bli lite avis på de som kan vara vakna länge, långt in på natten. De sitter och filar på en vacker text eller spelar på sin konsoll eller bakar bröd som inte får plats i frysen. Alltså jag vill ha ork att ställa mig och baka de där bullarna eller sy den där klänningen så där efter jag gjort stallet och druckit min kopp te… men nej jag har sällan energi till det utan stupar i säng så fort brummel ger mig blicken och vi går och grisar under täcket men varför vill jag då så gärna hänga uppe på nätterna?

Kan hända att jag skulle vilja använda mina timmar annorlunda men en sak jag vet inte om jag egentligen tycker att det är värt att byta bort min sömn till 13 plåtar bullar jämt men kanske någongång…

Som jag skrev i det här inlägget är min relation till mat ganska egen och emellanåt en hatkärlek eftersom jag måste ju ha mat sen ska ju vara bra mat som gör att kroppen mår bra och jag inte stoppar i mig massa onödig skit. Typ godis, glass, chips och sånt där som ät gott första tuggan sen äter man det bara för att det finns där…

Det var i januari som jag blev varse om hur jag misskötte mig själv och såg fotografier som fick mig att må illa. Att det var så långt gånget att jag inte kände igen mig själv i spegeln så som jag kände mig själv vara. Nu har det gått snart 10 månader sen jag bestämde mig och 5 månader sedan jag aktivt började springa och 1 månad sen jag började träna regelbundet på gymmet. Dessutom har jag lagt om min kost med färre smörgåsar och mer grönsaker. Utesluter kött när jag är ute på restaurang och försöker att peppa mig att inte äta godis. Det fungerar 90% av fallen men de resterande 10% har jag inte än fått kontroll på.

Vad har blivit resultatet? Alltså jag är ju inte piggare, ÄN! Det kanske kommer men jag har snart gått ner 5 kilo, jag orkar springa 6 km utan att få andnöd och kräkas. Jag börjar få ordning på mina hud som har varit ömsom fet och ömsom torr. Jag misstänker min kost påverkat detta en del.

Vad är min morot?
Jo jag anmälde mig till Göteborgsvarvet och det sporrar mig för att i maj 2014 ska jag vara en av dem som springer i 2,1 mil. För att den kunna tänka tillbaka på den intressanta resa det har varit fram tills dess.

Nästa morot?
Tjurruset så klart!! Nu jävlar ska jag fan i mig inte banga för nåt och varför inte ta det jävligaste!!

Idag satte jag mig ner med min gamla dator och startade den, hittade en mapp ”inspiration”. Här har jag samlat bilder som ger mig olika känslor och åh vad jag saknat att sitta och surfa för att leta efter bilder, meningar, citat eller sidor som jag går igång på. Där en tanke väcks och jag får ett rus och jag är ett med världen. Välkommen rus för jag har saknat dig i min sömniga värld. Nu sitter jag här surfar och lyssnar på Lars Winnerbäck precis så som det ska vara. SÅ som det var när jag träffade dig, då sorg, ilska och hopplös kärlek blandades. När kyla möter värme, när allt känns för hett att ta i. ÅH vad jag har saknat att känna så här.

Ge mig mer, jag hungrar och känner hur håren på min arm reser sig. Jag glömmer att känna, jag glömmer att glänta på dörren.

Håll om mig som om morgondagen aldrig kommer, håll om mig i mörkret till tårarna torkat, håll om mig och viska att allting blir bra. Mörker jag välkomnar dig, håll om mig tryggt och ge mig morgondagen. Ge mig det jag suktar efter mest en morgondag att leva för.

Jag haft en gnagande känsla att jag borde kolla upp min älskade guldklimp, min fina prinsessa. Jag ringde för en månad sedan och bokade in henne på hälsokontroll samt att vi skulle träffa deras equiterapeft. Det börjar med att vi gör böjprov och visar sig att Galina är ofräsch i sitt vänstra fram … (crap)… men okej veterinären vill att vi skulle kolla på volt också innan vi säger något och jajemen lika ofräsch på volt… det är något fel på min häst.

innan vi fortsatte hältutredningen fick jag träffa charlotta.. vilken fantastisk människa. Galina älskade henne direkt och carlotta fick jobba med alla låsningar i hela galinas kropp. De jobbade verkligen i ett team. Jag stod bara och såg på och försökte att inte tappa fattningen totalt.
Den behandlingen var framgångsrik och Galina var som pånyttfödd, glad och mysig.

Tyvärr skulle bara dagen gå utför med resten… vi bedövade hovled, kotled osv för att hitta hältan, vi röntgade och där BAM… vi hittade förändringar på båda ringkotorna fram och prognåsen .. ja vete faaan… antingen funkar hon jätte bra eller så måste jag ta bort henne. Jag trodde jag skulle svimma, något slog verkligen undan mina fötter och jag orkar inte faktiskt att försöka se det positivt. Nu är det vila som gäller i 6 veckor tillsammans med metacam två gånger om dagen. För att sedan åka på återbesök för att kolla om Galina är hältfri..

Imorse stog jag bara i boxen och bara undra hur fan detta ska sluta. Jag är skiträdd och jätte ledsen. Just nu vill jag bara vara hemma och fundera på hur jag ska orkar hålle ihop för Galinas skull och för min egen. Hur mycket lim ska jag behöva använda för att inte allt bara ska rasa. Vad ska jag säga, hur ska jag planera, omöjligt och helt plötsligt blev carpe diem ett mer levande uttryck än jag tidigre känt.