Saker jag borde göra som jag än inte gjort

1. Se american psyco (ska tydligen vara en sjukt snygg kille med)
2. Sy en klänning
3. Spring min första mil på en och samma gång
4. Trycka i mig en chokladkaka för att kunna säga att jag gjort det
5. Skaffa mig en spegel(okej det jag gjort en gång innan, tills Bastian dödade den)
6. Hångla offentligt (på riktigt)
7. Tatuera mig
8. Resa till Nya Zeeland
9. Bestiga kebenekaise
10. .. öhh nu kommer jag inte på mer för stunden men hej så länge

Var jag än vänder mig så kan jag läsa, se och höra om människor som lyckats med det ouppnåliga att hitta en balans i livet där de lyckats gå ner till sin önskade vikt och nästan äta vad de vill. Jag vill rycka mitt hår och skrika av ren avundsjuka och frustration. Det är en av mina högsta önskningar är att gå ner till en vikt som får mig att känna mig helt okej utan att det känns som om jag går och bär omkring på massa fluff som skumpar omkring på kroppen (välj valfritt område). Jag har tvingat mig själv att hitta ett mål som ska sporra mig, vilket jag har gjort MEN ändå så sitter det där jävla fluffet kvar. I HATE IT!!

Det finns vissa minnen som gjort min relation till mat ganska ansträngd, för jag älskar mat, speciellt laga den och bjuda på. Även att äta så klart.

Jag minns hur jag stämt träff med min handledare på gymnasiet (AKA. idrottsläraren) för jag hade bett om hjälp att försöka förstå min relation till mat. Jag satt och förklarade hur jag inte kunde vara hungrig men ändå vräka i mig mat. Att jag inte kände hunger men ändå kunde äta otröstligt. Efter att jag pratat i kanske 15 min om hur jobbigt jag upplevde det så tittar hon på mig och svarar:
– Martina det är omöjligt att inte vara hungrig och vräka i dig mat. Helt omöjligt. Jag kan inte hjälpa dig!

När jag gick där ifrån mådde jag skit, jag hade öppnat mig inför en person jag verkligen litade på och hon avfärdade mig som en påse skit. Jag kan säga att det samtalet gjorde ju inte relationen till mat bättre. Det gjorde istället att jag aldrig vågade prata om det. Tills nu för jag är trött på mitt sätt att hålla på. Jävligt less faktiskt.

Allt jag vill är att lyckas hitta min balans där jag gör mig av med fluffet och kan vara den där snygga, kurviga, lite lätt mulliga kvinna jag är. Iställt har jag fått en ofrivillig badring att bära på.

På återseende mina kära!

I lördags har det varit födelsedagskalas för Axel och inflyttningsfest för Sandra och Axels hus. Vi packade in oss i bilen och körde till Göteborg för att fira och hjälpa till. Mycket mat, trevliga gäster, stämningen var på topp!!!  Jag lyckades hitta en skön soffa med Brummel och somnade gott, sida vid sida tills mor tyckte att jag skulle bädda min tilltänkta säng, i Sandra och axels rum..

Dock väcktes jag av ett tröskverk som snarkar så nu ligger jag i en soffa på nedervåningen, klockan är 04:44. Tror jag ska prova sova lite till..

Att se sig och se att det är så här jag ser ut. Jag se mina ärr över knäna efter att kramstunder med asfalten då balansen inte riktigt räckte till och jag föll.

Längs med armarna ser jag spår av hårtarbete och öppnar jag händerna finner jag valkar och förhårdnader, ännu ett ärr i min vänstra hand.

Jag låter fingrarna löpa längs mitt hägra nyckelben och känner knölen efter den gången jag bröt det, jag stannar upp och känner efter lite extra och minns smärtan när benet gick av och sattes på plats.

Till sist ser ja mig själv i ögonen, det här är jag, min historia och mitt liv.

Planen var att skriva om det här, att jag kommer springa göteborgsvarvet

eller den här teckningen

Men det blev inte som jag tänkt, istället för ett inspirerande och glädjande inlägg så känner jag mig helt överkörd och väldigt trasig, hade ett samtal som resulterade i många tårar och en stor klump värdelös…. en person jag sett upp till har långsamt tärt på mig och tillslut fått mig på fall..

krossad,
tårarna bränner bakom ögonlocken
mörker.. ensam ligger jag kvar.

Jag vill bara berätta att jag nu är anmäld till Göteborgsvarvet 2014 så nu har jag satt målet, det är bara resten kvar att komma igång med löpningen på allvar och se till att knän, fötter och annat håller ihop. Så idag tog jag och hanna och avverkade 6 km för att ladda inför maj nästa år.

Jag har även provat att ha äppelcidervinäger i håret, tydligen ska det vara likvärdigt att ha balsam i håret. Så blanda en halv dl vinäger med 4-5 dl vatten och skölj det genom håret ganska nära inpå du ska kliva ur duschen. Jag misstänker att du ska skölja håret efteråt för att bli av med doft men det kanske man kan leva med om det kan hjälpa håret att hålla sig rent längre. Plus att äppelcidervinäger motverkar mjäll och fethårbotten och då säger jag HURRAAA!!

puss och hej

Mitt föregående inlägg var en ihopkastad tankegång om att försöka pränta in i min skalle att jag kräver en utmaning för att ta mig framåt. Jag är ganska kantig det finna inga runda hörn här inte. Utan vill jag något så flyttar jag det som står framför mig. Så är det i alla fall i min hjärna att ingenting är omöjligt. Tyvärr är verkligheten inte så som min hjärna framställer det utan det finns fler motgångar än framgångar. Dock är det motgångarna som får mig att växa och sträcka på halsen lite till, att vässa armbågarna och smida mina planer än en gång.

Något som jag har i fokus just nu är mig själv och hur svårt jag har att leva med mig själv. När jag ser mig i spegeln är det inte den personen jag känner mig som, jag vet att det handlar om att ändra mitt egna beteende vilket är det absolut svåraste jag gjort. Många tårar har nu resulterat i att jag valt att börja springa, inga långa sträckor men jag gör det och försöker övertala min kropp att varje steg är lika viktigt som att andas utan detta överlever jag inte mig själv.

Igår hände det, jag kunder fokusera på helt andra grejer än att andas och lyfta på fötterna. Jag fick någon form av sinnesro och i detta lite konstiga tillstånd så övertalade jag mig själv att springa göteborgsvarvet?!? 2,1 mil nästa år i maj, det kallar jag en utmaning jag behöver för att orka med mig själv.

Det är så det ligger till, jag tänker träna mig hel.

p.s jag längtar till min semester, då tänker jag kramas med alla mina finaste d.s

Idag är jag ledig och kunde spendera en dag precis som jag bara kände, så startade morgonen med att springa en vända för att sen klä om till klänning och dra på picknick med Brummel.

Med bra böcker till hands och Melissa Horn strömmande från högtalaren, låg jag på min filt och njöt. Jag har hittat en oas där jag förhoppningsvis kommer spendera fler soltimmar i sommar. För här kan jag vara ensam, omgärdad av vacker natur och fågelkvitter.
Humlors surr och flugornas envisa landande på vaderna men de hör till. En dag kanske du också får se min oas.

Det är tomt, nattsvart

Det finns inget att berätta, allt är håller andan

Tyst dansar älvorna i natten

Jag läser en blogg där en tjej tar upp andra alternativ att vårda sin kropp än schampo, bodyloation m.m. Genom att ha läst och blivit inspirerad har jag nu bytt ut mitt schampo och hårinpackning till bikarbonat och balsam som innehåller så lite som möjligt. Där tillverkaren uteslutit parabener, parfym och annan skit. Dessutom har jag även bytt deodorant till en utan aluminium i.

Resultatet av denna förändring har gjort att jag inte behöver tvätta mitt hår lika ofta, har fått en bättre kvalité och det har blivit fylligare. Fast ibland vill jag bara skita i det när jag står där i duschen och känner att håret är så där äckligt fett och schamponerver rycker till och säger det blir inte rent om du inte väljer schampooo. Senast idag var det så men nej jag tog lite extra mycket balsam så jag kunde tvätta runt det i håret ordentligt vilket skapade en tillfredsställelse och när jag sköljde ur det kändes håret rent och mjukt istället som tidigare när det bara blev rent men också väldigt torrt.

Jag tänker mig att jag ska våga mig på att använda rasullera som är en tvättlera för både håret och kroppen men det får nog vänta lite när jag känner att jag har fått en bra balans i mitt hår och jag fått in rutinerna då jag bara hållt på med balsammetoden i 3 månader