Jag har efter lite övertalning gått med på en 30-dagars ”utmaning”, yoga 30 minuter per dag i 30 dagar. Fick tipset om en kvinna som heter Adrienne som lägger upp på youtube. Jag var skeptisk, har liksom provat en del och till och med köpt mig en kurs (Ashtanga) där jag gått 7 gånger och har 7 gånger kvar men jag blev inte inspirerad och göra mer, att utöva det jag lärde mig hemma. Nu har jag har kört i nio dagar och känner faktiskt skillnad, 7 av gångerna har jag följt Adrienne genom passet och 2 har jag kört själv med övningar jag känt för just den dagen. När utmaningen är slut och jag känner att den här varianten utav yoga är för att stanna, är min belöning en ny yogamatta. Då den jag har är rätt sliten och jag skulle behöva en tjockare för att inte få så ont i knät när jag jag övningar där jag sitter på knä eller stå på alla fyra.

Yogiraj – den här står högt på önskelistan <3

efter min korsbandsoperation har jag haft svårt att identifiera mig med mig själv, jag har alltid varit den starka och livfulla personen. Som hugger tag, tar i och hjälper alltid till. Ser andras behov och gör saker innan någon ber mig eller upptäcker det själv. Hör en önskan och kommer alltid ihåg ”viktiga” saker som ger det lilla extra för andra. Att äta har varit en pusselbit i mitt liv som varit svår för jag kan äta, oj vad jag kan äta och jämt av allt, vilket gjort att min vikt har alltid legat över och mot överviktiga hållet men har tack vare mitt pannben och hängivenhet kunnat hålla det mesta i schack med träning, mycket träning och alltid. Hästarna har varit så viktiga att det har fungerat, minst en timme varje dag, vecka ut, månader och år tills nu, tills för 2 år sedan då allt föll omkull. Då min kropp och knopp tillsammans inte ville samarbeta med min vilja. Korsbandsskadan hjälpte inte till utan nu 1 1/2 år senare inser jag hur ledsen jag var och är att jag inte är den jag definierar m som. Idag väger jag 10 kg mer än då och sakta stiger den siffran och jag har känslan av att jag inte har kontroll över det längre. Jag har straffat mig, hotat mig och gråtit, så många tårar det här gångna året pga av så mycket, Sorg över att inte fungera, sorg över min häst, sorg över andras åldrande. Så till slut tog jag steget och bad om hjälp, jag tog kontakt med en kvinna som jobbar med den inre biten, förändra bilden av dig själv och förändra ditt sätt att tänka. Jag satt där under vårt första möte innan jag ens bestämt mig att hoppa den här resan och grät, tårarna rann för det är så mycket sorg jag inte orkat bearbeta eller prata om. Instinktivt säger jag att allt är bra, det ordnar sig och väljer medvetet att inte reflektera mer utan raskt promenerar jag vidare.

Jag reser mig alltid upp och går vidare men för varje gång tappar jag bort en pusselbit som gör mig hel. Tröttheten har varit min vän alldeles för länge, vaknar trött, vilar, sover men känner hela tiden att jag inte är där, utan precis under vatten ytan innan du slår igenom och dra det härliga andetaget och luften fyller dig med syre och LIV. Under så många månader har jag tvingat mig att göra saker, motionera, andas, måla, renovera, le, umgås…

Jag vill inte mer, jag vill bara få liv igen, få brinna och andas.

Nu har mitt år börjat, den här kvinnan tvingar mig att reflektera, tvingar mig till mentalträning och framförallt slå hål på isen genom att söka inåt. Jag ville skratta åt henne, håna henne och ifrågasätta. Hur kan hon hjälpa mig fast att det är jag som bett om hjälp.. vartenda skyddsbarriär jag byggt upp säger stopp, att inte blotta mig och låta mig vara sårbar. Men jag insåg en sak idag var som har satts i rullning, jag har börjat säga nej. På söndag kommer jag avboka ett otroligt viktigt möte för jag inte kan leverera det resultat som förväntats. För ett år sen hade det inte varit ett alternativ men idag som nu, är det min enda räddning.

Jag vill identifiera mig som den trygga och den som ger energi, inte den som tränar och är stark för det orkar jag inte längre, inte just nu

Idag landade en tanke som nog snurrat så länge jag kan minnas, om några dagar är jag inbjuden att gå på en mammafest där en utav mina vänner är huvudperson. För hennes skulle vill jag verkligen närvara för att visa att man finns och glädjas tillsamman med henne men det är otroligt stort men i hela grejjen. I samband med dessa tillställningar verkar det som om det är kutym att det ska lekas.
Det här är är för mig en stor bromskloss för jag blir alldeles kall inombords och blir smått panikslagen när det vankas sällskapspel, quiz eller liknande.

Sen jag kan minnas har jag fått höra att jag inte har det bästa humöret när ett spel inte går den väg jag vill, det sådde ett frö att jag inte är bra på det och nu i vuxen ålder är det enklare att tacka nej, gå eller skylla på något annat. igår upprepade en kollega att det är okej Martina du är ju ändå inte bra på det så du kommer säkert på någon anledning att slippa undan. vilket resulterade i det här inlägget.

Mycket lek kommer i minnes fragment och visst jag har haft kul när jag lekt med mina vänner men jag minns även lekar där jag valde att inte vara med då jag upplevdes för stor, inte tillräckligt snabb. nu är frågan ska jag utmana mig själv på lördag och hänga på eller stå vid sidlinjen och betrakta det jag i mitt stilla sinne kallar spektakel…..

som liten avskydde jag pioner just för att myrorna alltid invaderade dem men nu ruskar jag blommorna lätt och ställer dem i en vas, för jag älskar dem som det gör ont i mig. Hur kan jag ha avskytt dem så?

• Svenska mordhistorier
  tar upp nya som gamla mord i Sverige och världen
• Creepy Podden
  Åh alltså GAH så manga gånger jag inte kunnat somna när jag lyssnat på denna pod, tar upp mystiska händelser, spökhistorier och folktro
• P3 Historia
  Under en timme tar P3 Historia dig igenom historiska händelser i världen, bra för allmänbildningen
• P1 Plånboken
  Ekonomi, ekonomi jag har sådan hatkärlek men mer kärlek och plånboken har jag lyssnat på i omgångar sen 2009. Ger bra tips om privatekonomi och svåra frågor
• Sessan & Skatan
  Jag har försökt lyssna på olika hälsa/träningspoddar men det här är den första som jag faktiskt kommer lyssna vidare på. Omsöm skratt och allvarliga tankar, älskart!
• En mörk historia
  Ytterligare en podd som handlar om mord men här plöjer sig de ner i djupet och du som lyssnare på en chans att verkligen följa hela fallet. Jag är helt fast
• Paranormalia
  Mer om gastar, spöken, demoner och annat smått och gott.
• Spöktimmen
  Diskuterar olösta bortföranden, mord, överfall, spöken och deras egna upplevelser. Jag tycker om hur de väver in sina egna åsikter och tankar

• Att vara syster!!

Det är att ha världen absolut bästa jobb och just nu är det så där extra fint att vara syster! Min lillasyster och hennes man väntar smått i september och min stora syster och hennes man lever i den finaste oas i sitt röda hus och jag skickar all min kärlek till er. Min fina systrar. Utan er skulle jag inte vara hel och ha svårt att hitta riktningen i livet, ni stöttar på varsin sin ömsom höger och ömsom vänster. Jag fylls av tacksamhet när jag ser er!

Det här året när jag fyllde 30 hade jag en vision att jag skulle ha eget hus, inte vara särbo utan gift och leva den där svenska drömmen. Dock är inte det riktigt så som jag drömde, visserligen tillsammans med en himla fin pôjk och förutsättningarna för ett gemensamt hus finns i framtiden och jag ska nog kunna övertala honom att säga ja till varandra under gudstak är en himla fin grej. Klanen Siby utökas men inte av min förtjänst, jag hade en bild i mitt inre att när jag fyller 30 ska jag ha ett stort sommarkalas för min familj, släkt och alla mina fina vänner och att jag dessutom skulle fira höggravid (haha) nu skrattar jag för mig själv men det kändes så fint att få liksom få bilda sin familj under det här omständigheterna.

Den här lyckan få vänta men jag har en annan lycka i mitt inre att få blir moster och se ett litet pyre få växa upp. Så jag och min livmoder skickar all vår kärlek och på återseende i denna barnfråga 🙂