Klumpen känns inte om jag inte tänker på den, andas, andas som du alltid gjort. Du vet hur man gör för du har snart andats i 30 år. Snabba, rytmiska andetag som klär din vardag, axlarna kryper uppåt och klumpen känns inte alls.

Djupt inne i mörkret finns den, ligger och väntar på att andetagen en dag inte orkar hålla sitt tempo utan saktas ner och fasaden sprängs. Känslorna kryper utanpå skinnet, med hårda nypor gör du allt för att de inte ska sippra ut. Håll fasaden, koppla greppet och gå vidare. Kliv ett större kliv och ignorera smärtan. Oavsiktliga tårar släpps, sorgen blir för tung att bära, allt krackelerar och allt blottats. Fasaden finns inte längre utan en sorg inga ord kan beskriva sjunger i min kropp, bubblar, kokar och brinner mot mitt skinn. Jag släpper allt och sitter ensam i mörkret och låter förtvivlan riva i min kropp, tiden läker alla sår sägs det och med en dåres hopp, hoppas jag att även denna gång läker tiden mina sår

I måndags besökte jag vårdcentralen för några veckors bekymmer med tjockhetskänsla i halsen, smärta mellan skulderbladen och ibland lite tungt att andas. Jag har funderat själv på att sköldkörteln kanske spökar och valde då att få hjälp att ta prov på hur det står till med den men också få hjälp med mina andra bekymmer. Efter en stunds samtal med läkaren (samma läkare som behandlade mitt öga i somras, hon kände igen mig) frågar hon om jag har det stressigt, jo ja jobbet är emellanåt stressigt och jag tänkte för mig själv att situationen på jobbet har varit väldigt turbulent och oviss med vissa saker. Hon ville i första hand behandla för sura-uppstötningar som hon trodde skapade mina symptom men hon poängterade att hon tror att dessa bekymmer jag upplever beror till stor det utav stress. Jag hela tiden upprepade för mig själv att jag är inte stressad men ju mer jag landat i allt så har jag under hela hösten känt en stor oro inför våren om just min jobbsituation.

Jag känner mig inte säker på det som är med jobbet nu och det kryper hela tiden en oro över mig, hur jag ska hålla ihop mig själv. Jag vet att jag kan inte döda mig för ett jobb och jag har pratat med min chef om hur jag mår.. frågan är hur ska jag förändra min situation så att det blir bättre, utan oro

Längtar väldigt mycket tillbaka till det här, vårt mål med hela bilresan, Kiruna, här står vi och kollar på Kebnekaise massivet. En dröm som gick i uppfyllelse och nästa påbörjad att komma tillbaka och besöka toppen

Vi firade tillsammans med Anette & Erik och det var en härlig kväll med god mat, god dricka och lite spelande! Vi ropade in året tillsammans och en timme in på det nya året ⭐️ Kröp vi ner under täcket och jag hade svårt att somna då förväntningarna på 2018 är lite för stora för mitt eget bästa ?

Jag satt under gudstjänsten i söndags och bläddrade bland psalmerna under prästens och predikan snubblade över den här titeln – det är svårt att mista en vän, skummade igenom texten och jag kände hur den satte ord hos en känsla som bott djupt inom mig under en tid och jag haft svårt att placera och kände att den här vill jag lyssna på. Så när allt var slut och jag satt ensam i bilen letade jag upp den på youtube och man kan väl säga att jag fastnade för den.

Det är svårt att mista en vän,
så svårt att mista en vän.
Något fint går itu.
Här är jag, var är du?
Jag vill tro, att vi träffas igen.

Som en fjäril som lyfter från blomman,
som en fågel som lämnar sitt bo
söker själen sin väg mot det höga,
så har jag hört,
så har jag lärt.
Är det sant, så vet du det nu.
Här är jag, var är du?

Det är svårt att mista en vän,
så svårt att mista en vän.
Något fint går itu.
Här är jag, var är du?
Jag vill tro, att vi träffas igen.

De senaste 3 veckorna har rasat iväg i en hastighet jag inte vet siffran på,det har hänt så jäklans mycket på kort tid att jag inte riktigt hunnit sortera allt, just nu sitter jag på jobbet och druckit en kopp kaffe, lyssnat på regnet som smattrat mot fönsterblecket…. nej jag saknar inte den här delen utav hösten men ja det är bara att gilla läget.

Jag har jobbat väldigt mycket, ja extremt mycket, det är skörd och då är det bara att hugga i, jobba och hjälpa lantbrukarna att bli färdiga. Fast vi är ett himla gott gäng som jobbar, vi skrattar väldigt mycket och det håller humöret uppe när dagarna blir långa.

Min lilla syster har gift sig <3 alltså så mycket känslor som rasade i mig, jag kunder inte hålla tårarna borta, nu är båda mina systrar lyckligt gifta med två helt fantastiska karlar, jag blir lycklig i själen hur de har gjort vår familj större. Att sitta här och skriva om det får ögonen att fyllas med tårar, det är för mig så laddat att få göra en så absolut kärleksförklaring, jag lägger mig i dina händer och du i mina. Det är fint!

Ett evighets ögonblick, andetagen slutar att existera, vår blickar möts, blodet dånar genom våra kroppar…Tystnaden, det är bara vi, mina händer i dina händer, vi tillsammans mot världen.

I helgen ska jag vara hundvakt åt en lite borderterrier dam som heter Kotte, vi ska hänga tillsammans hela helgen, undrar vad Brummel kommer tycka om det, när en liten dam på dryga året kommer hem och terroriserar livet för han. Sen är det väl måndag igen och en ny vecka tar fart… vad siktar jag på? Känns som om det kommer vara Julafton imorgon…

Koppen i handen, rykande hett, solen i ansiktet, lycka i magen. Vissa dagar börjar med en härlig känsla av rus i hela kroppen. Jag låter tacksamheten flyta genom hela min kropp för det ger mig ett inte lugn, jag är den jag är och vet du, jag vill inte sluta vara den jag är utan bli mer, blir större och kunna ge mer. Jag ska låta mig själv få behålla balansen.