Jag fick frågan för ett tag sen och jag svarade lite trevande att det är ju samspelet mellan 75 kg tunga jag och den 600 kg tunga hästen, att vi gemensamt kan uppnå galoppombyten, hoppa 130, rygga eller bara andas. Vår frihets känsla, hästen blir min förlängda arm och glädjen när det klickar. Jag tror inte personen ifråga vad nöjd med svaret utan fick bara acceptera att jag älskar hästar och det är något obegripligt över det. Allt ovan är sant, det är så jag definierar min kärlek till mina hästar men det var inte för än idag som polletten verkligen trillade ner. Jag somnade tvär och vaknade tvär, ångesten kröp i mig som segt slem och jag ville bara ligga kvar och tänka.
Mor lirkade med mig och fick mig upp ur sängen för att rida, det är faan i mig inte i sängen jag ska tänka utan i sadeln. Där uppe samlas tankarna i sina fack och jag kan lätt sortera dem samtidigt som ja korrigerar Galina åt höger eller vänster. När Galina frustar sjunker jag längre in i mig själv och finner klarhet i mina känslor och orosmoment. Det var en skit grej som fick jag ur balans och jag ifrågasätter mina val men inte när jag är i sadeln. Där är jag glasklar med vad jag vill och det beslut, ett ganska stor beslut som jag nyss fattat för mig själv det är inget påskyndat, hastigt beslut utan i det här läget ett väl avvägt beslut som funnit inom mig sen jag var liten.
Jag är lättpåverkad och omgivningen får mig att fega, det förväntas att jag ska dra åt ett håll när jag inser att jag egentligen går åt motsatt. Det är ingen lätt balansgång att försöka vada genom alla tankar och önskningar. Mitt hopp är det jag lever för och än finns det kvar inom mig. Hästarna får mig att se mellan raderna, att sortera sorlet i huvudet. De är för mig livsnödvändiga för att jag ska stå med båda fötterna på jorden.

Nu vill jag sitta med en kopp te och ha bruken full med skorpor som jag kan knapra på, så du som känner dig sugen, Varmt välkommen! <3 Jag bjuder!

Det var ett tag sen jag skrev hur det går med min träning. Just nu försöker jag peppa mig att hålla igång både på gymmet och med löpningen. Luften gick ur mig efter varvet och har inte riktigt kommit igång igen men det är på väg och jag kämpar hårt med att inte falla tillbaka till slappisen igen. Tyvärr stryket maten på foten, där slarvar jag en del och får nog sparka på mig själv för att få bukt med det. Jag har den sämsta ämnesomsättningen ever och får inte till det där sista. Det ska gå ska bara göra det den lååånga vägen med att hitta det som passa mig.

Jag trivs med att träna och hålla igång och jag trivs att svettas med 40 andra på gymmet fast allra bäst är en löprunda för mig själv med härlig musik i öronen. Den frihetskänsla jag har i kroppen under vissa av passen går inte att beskriva. Jag är ett med mig själv och vad jag vill. Fötterna dansar mot asfalten och jag känner mig lätt och inte alls som den klump som jag upplever mig sig i spegeln emellanåt.  Andningen är regelbunden och inte ansträngd, inge håll, inga onda knän, fötterna mår bra och jag mår bra.

Här är en bild från en av mina senaste löprundor, klockan var elva på kvällen och älvorna började sakta dansa över vattnet. Så himla underbart, så sjukt vackert. Jag önskar att ni hade fått vara med och känna den glädje som for i mig. Träning har för mig blivit ett sätt att få vara med mig själv, få samla mina tankar och känna dem försvinna ner i benen och stanna där så huvudet får vara ifred en stund.

I vinden hör du dina tankar, ensam vandrar du i tystnaden.  Långsamt sätter du den ena foten framför den andre. Du håller i klänningen, drar dina fingrar längs fållen.  Solen landar mot din kind, en värme sprids, en udd av glädje spricker ut och ett svagt leende far över ansiktet.  Tårna kryper ner i mossan, du har stannat. Det är tyst, nästan tyst endast hjärtats slag hörs.

Att beställa hem de här <3 Love them!

Det är en fråga jag upprepat för mig själv väldigt många gånger för jag misstänker att jag började träna för andra istället för att fokusera all kraft mot mig, att det är jag som vill träna för att må bättra. Inte för att andra ska se att jag börjat träna, men hur många tänker så?
Till en början är det nog väldigt få som helt ärligt går in med inställningen att jag endast tränar för att jag vill det, att det inte finns en yttre påverkan. till exempel samhället osv.. hur vi förväntas se ut och träna. Just nu pågår det en enorm träningsvåg, fler och fler tränar på något sätt. Då är vi där igen varför?

Jag ska vara helt ärlig och säga att jag började träna för att andra skulle se på mig på ett annats sätt. Jag har alltid varit åt det rundare hållet men lite mer att ta av. De första 8 månaderna så gnagde den här känslan att jag tränar för att andra ska tycka att jag är snygg och ser bra ut. Se ut att vara hälsosam osv… det var en never ending story.

Sen kom jag till en punkt där jag förändrat så mycket av mig själv att kläderna inte passade, började hänga och det var då jag insåg att jag hade gått ner i vikt och vems förtjänst var det? Jo min egna, min drivkraft som eldades på hur folk uppfattade mig. Det var nu jag började försöka hitta en snällare vinkel på min träning, inte hetsa mig tills jag grät utan njuta av träningen. Så som det är just nu! Inte tänka på alla kilon jag måste gå ner, inte tvinga mig själv undvika allt som får mig att gå upp i vikt.

Här är jag lycklig för att ha kommit i mål, 2,1 mils löpning till ända och jag gjorde det på 2 h och 11 min. Jag är förbannat nöjd över mig själv! Vad ska jag säga att det var ett enda glädjerus?!? NEJ absolut inte första milen kände jag mig sjukt i form, sen vid 13 km tog det emot och benen började bli väldigt stumma men skam den som ger sig. Viljan ha makten och jag såg till att löpa hela vägen in i mål. Jag minns bitvis av varvet, vissa delar finns där men det mesta är ett enda töcken av tankar, känslor och övertalning. Jag grejade det!

Ett helt års beslutsamhet fick sin förlösning! Jag hejjar på mig och mitt hjärta och jag är otroligt tacksam över mitt crew som tålmodigt väntade på mig!

Jag har brottats med en fråga under ett tag, vad var det som gjorde att jag kom igång? vad fick mig att fortsätta och hur lyckades jag gå ner i vikt som jag många gånger tidigare inte lyckats med.

Jag har en vän som jag tror satt lite i dessa tankar också, hon hade som jag fått lite fler kilon än man önskade och ville förändra situationen. Vilket hon lyckades med, all heder till dig min vän för det är inte lätt. Jag minns när hon la ut på sin blogg att hon inte tänkte överhuvudtaget berätta för någon hur hon gjort, inte ens för mig och vi har ändå känt varandra i större delen av våra liv. Ska jag vara ärlig blev jag näst intill vansinnig för jag stod just då i mitt eget uppvaknade att jag väger mer än jag borde och gör jag inget nu kommer min hälsa stå på spel och risken är stor att jag går överviktig hela livet. Jag kan inte återge precis det hon skrev men kontentan av allt var att varje individ ska hitta sin väg oavsett hur den ser ut och vad du gör. Det finns ingen snabb hjälp, det är bara tillfälligt hur klyschigt det än låter.

Det här har legat i bakhuvudet och fått gro, gro tills jag också kom till den insikt att jag egentligen inte vet vad som gjorde att jag kom igång, jag kan beskriva händelseförloppet m.m men vad var det som gav mig det där lilla extra som jag inte haft tidigare. Jag tror det byggde mycket på ett mål ett oövervinnerligt mål som sporrade mig så djävulskt att jag inte kunde låta bli att gör mitt yttersta.

Jag har i runda slängar skapar mig en träningsrutin, ändrat min kost, sover längre och ger mig själv mindre skuldkänslor. För mig var nog de den största boven, alla skuldkänslor som jag själv gav mig. Det finns inget lätt sätt att berätta hur jag gör MEN vill du veta, så får du leva med mig minst en vecka och då ska jag visa dig hur du kan tänka och förändra MEN jag tänker göra som min vän inte berätta det här, för jag vill verkligen inte öka träningshetsen som redan finns runt omkring oss.
Jag tränar för mitt hjärta, jag vill ha ett friskt hjärta och det får jag inte genom passivitet och fel kost.

Det tar tid att komma igång och för mig tog det över ett år att få ordning på mina rutiner. Idag lever jag för ett leva, inte leva för att jag lever.

Känslan som uppstår när du saknar någon väldigt hårt, där du samtidigt ägnar en tanke åt att den personen som dig saknas inte ämnar att fundera på dig ens ibland. Ett smärtsamt uppvaknande och sorgsna tankar. En lyckad dag som fallerar. Du ångrar att du ens lät dig själv att tänka på denne för du vet hur svart hjärtat blir efteråt.

Av min stora syster och hennes sambo fick jag rasullera, tvättnötter och ett detoxte. Ikväll tog jag tag i saken och provade att använda leran till att tvätta håret med. Rent spontant var det bättre än jag vågade hoppades på. Lite klurigt var det att få till rätt konsistens men när det väl satt i håret var det inga problem utan jag masserade bara håret med leran i under ett par minuter. Sköljde ur leran och håret kändes väldigt lent och annorlunda jämte mot när jag använt schampo. Istället för den där glansiga känsla som kan bli blev håret bara lent. Så nöjd över resultatet och ska nu se hur länge den här tvättade känsla håller i sig.