Så här dagen efter Trailvarvet känns kroppen helt okej, lite stel men inget ont. Så där ont så man ska fundera på om något gått sönder i kroppen. Var lite rädd för att vänstra skinkan skulle göra sig påmind men den höll sig i schack och visade sig sin bästa sida.

Jag kan verkligen rekommendera det här loppet, jag har testat några traillopp och detta var verkligen lagom, en hel del uppför men i lagom dos så att det faktiskt fanns en chans att klara av det. Tog rygg på en tjej som verkade ha koll och sprang de första 6 km bakom henne därefter kände jag att jag hade med att ge och testade att gå om och fortsatte i ett lite högre tempo.

Väl uppe på högsta punkten klappade jag mig själv på axeln och kunde njuta på vägen ner, det är lycka det 😀

Jag kom i mål på 1.04.15 och det känner jag att jag måste vara nöjd med. Blev placerad som 154 i damklassen och 453 totalt. Som det känns nu kommer jag nog att springa nästa år igen

När jag senast sprang dök ett minne upp, insåg att det var otroligt längesedan som jag ens lagt någon form av energi på det. Vet inte om det var löparspåret som gav det till känna eller att något utifrån påverkat mig.

Under högstadiet skulle alla göra ett så kallat coopertest (stavas det så?) vi gjorde det 1 gång per termin och det var betygsgrundande. Vad ska jag säga jag låg och vägde på mellan betyg till bra och gjorde alltid mitt bästa. Jag var rätt stor, inte tjock men inte smal heller. Vi skulle göra det där förbannade coopertestet,tre varv som tillsammans blev 3 km. Första varvet gick bra jag höll en helt ok hastighet och visste att de skulle ge mig gott betyg men på andra varvet sprang jag ikapp en tjej från parallellklassen, mycket större än jag men kämpa verkligen att genomföra testet. När jag kommer upp jämsides så utbrister hon att snälla spring med mig. Jag hade verkligen inte hjärta att springa ifrån henne så jag sänkte tempot och tillsammans klarade vi coopertestet. Vi landade på 25 min?? Vad vet jag och jag skiter i vilket nu men nu kommer det som har genomsyrat mina känslor för idrott. Vår lärare klappade oss i mål och berömmer mig för att hjälpt min vän i mål men tyvärr måste sätta ett sämre betyg för att tiden var så lång… Jag tittar på honom och säger att det kommer ju att påverka mitt slutbetyg och totalpoäng. Han svarar att ja tyvärr testet är ju betygsgrundande.

I det läget hatade jag min idrottslärare, i den lycka att hjälpt en vän att klara sitt betyg sänktes mitt eget. Idrott ska inte ha betyg, idrott ska vara ett andningshål från all annan betygshets. En chans att röra sig och må bra.

Den här händelsen resulterade i att jag inte hjälpte min vän nästa gång testet skulle genomföras, det hela resulterade i att jag slutade vara ödmjuk mot mina klasskamrater, det resulterade i att det enda som dög var att vinna och få det högre betyget. Att helt enkelt prestera, det är skit och känslan jobbar jag med än idag när jag tränar, tävlar.

När jag springer ett lopp gör jag det för ett testa mina gränser och ha ett mål. Ett mål med träningen som gör att jag faktiskt vill fortsätta, att planlöst träna för ingenting vet jag är helt jäkla värdelöst. Det håller i sig ett tag sen tröttnar jag dels för att jag vill se resultat som aldrig kommer att infinna sig samt att det blir tråkigt, inget att träna inför.

Oavsett mål så kommer jag förbli en hederlig motionär, jag skulle aldrig falla mig in att kalla mig proffs eller expert för det kommer jag aldrig att bli. När jag tävlar i lopp gör jag det för upplevelsen samt att ge mig själv en utmaning jag inte kan påverka. Det enda jag kan göra är att träna på ett sådant sätt som jag tror är tillräckligt för att klara av situationen

Att kunna stanna upp för att se utsikten eller bara andas en stund för att inse att jag är mitt i det, jag är där jag tränat för. I händelsens centrum. När jag gått i mål och då behöver jag nya utmaningar för att hitta tillbaka till träningen. Jag tränar så mycket som jag hinner utöver häst, pojkvän och jobb. Hittar hål som ger mig ett annat andrum. För jag är en helt jäkla vanlig motionär som vill uppleva mer utav livet.

Jag insåg igår på min löprunda att jag vill mer, utvecklas mer och ger mer. Ge mer utav mig dela med mig och få finnas till. Jag är klippan som vågorna slår mot och jag kommer aldrig att sluta. Löpningen ger mig mental stillhet, stressande tankar försvinner och jag börjar systematiskt gå igenom dem. För mig är det lika viktigt som att få rida eller läsa en bok, en stund av verklighets flykt.

Idag är jag glad att jag inte är en satsande elit utan jag kan välja att ta stigen vid sidan om och upptäcka något nytt.

Hittade den här roliga listan från Underbara Clara

Vad stressar dig? När jag ska bort och inte vet vilken tid eller när, eller när saker händer helt plötsligt, typ snabba förändringar i planer

Vad ska du göra ikväll? Åka till Frälsegårn och hänge med Gustav, Hans pappa och katten.

Vad är svårt? Göra ordentliga armhävningar..

Vad är lätt? Springa

Vad blir det för middag idag? Jadu det har vi inte bestämt? någon god köttbit?

Vad vill du göra mer? Pyssla, gå igenom alla mina lådor som där alla mina saker är nerpackade.

Vad går du igång på? Bekymmer och problem som jag måste vara kreativ att lösa (oftast)

Vad gråter du av? Film.. jag kan gråta bara av att läsa ett inlägg om en border som gått bort. När djur far illa

Vad gjorde dig arg senast? okunskap och slarv

Vad åt du senast? Jordgubbar med grädde

Vad är fånigt? att det redan är fredag igen… hur snabbt går veckorna egentligen

Vad är gott? Avocado, glass, cheese chrunches, thaimat, mango..älskar mat

Jag måste säga att jag klarade mig förvånansvärt bra med fastan, kände mig pigg, inte alls hängig eller trött. Sista timmen kände jag av att jag var väldigt hungrig och åt redan klockan 5 istället för 6 men jag ser det inte som ett misslyckande då jag klarade att hålla mig i hela ca 23h.
Målet mat gjorde inte mig trött utan jag bara kände att den gav mig energi att fortsätta och bara det var en seger. Inte en enda blodsockerdipp under hela dagen, I love it!!

peppar nu för att inte äta något mellanmål, alltså något mellan min fantastiskt goda frukost (bananpannkaka) och lunchen som jag planerar att inmundiga runt halv 2 dock är det faktiskt hungern som ska styra, när magen visa tecken på hunger (mulller och andra spännande ljud) då är det dags.
Lyckades precis klämma in en promend på morgonen idag eftersom jag somnade ifrån larm och annat… typiskt när jag ändå kommit in i ett skönt flow med promenad och göra stallet innan frukost. Imorgon får det bli smootie helt enkelt. Fast å andra sidan planerade jag för att göra chiaplättar och bjuda på. Kanske ska hålla mig till det eller vänta med det tills på söndag.

Pratade med Kajsa igår som också kör en LCHF variant och känner av samma effekter som jag, inget hoppande blodsocker, värme i kroppen (pga förbränning) och piggare. Fast idag kände jag mig trött att jag inte sovit ordentligt på ett tag som om jag bitit ihop och sen somnat. Huvudet värkte och allmänt trökig i hela kroppen. Då ska jag tänka snälla tankar mot mig själv. Jag rörde på mig men varvade ner ett hack.

Det är helt sjukt hur snabbt jag anammat den här sortens tänkt, hur länge jag kämpat med annat och det inte gett mig ett skit. Jag är pepp på livet och pepp på 2016. Har egentligen ingen aning om hur det ser ut men jag har bestämt mig för hur jag vill leva. Lösgodis lockar väldigt lite, läsk? nää endast i nödfall.. visst jag har saker jag verkligen längtar tillnmen jag hoppas att de kommer försvinna i perferin efter ett tag, plus att det är helt OKEJ att äta en bulle men jag ska göra det när det verkligen går att njuta av den och jag kan njuta av den tillsammans med andra.

puss!

Jag är sjukt imponerad av mig själv just nu har jag klarat av 18 utav 24 timmar på den här första fastan, känner mig pigg och inte så hungrig som jag trodde. Det enda jag drack som frukost var en kopp te med kokosolja har än så länge inte fått någon blodsockerdipp eller inget kasst humör utan lite mullrig mage som tycker att det border vara gott med lite mat MEN det är bara 5 timmar kvar sen ska jag äta dubbel portion av avocadoglass med hallon och jordgubbar <3

Imorgon tänker jag göra mig en enorm bananpannkaka på 4 ägg och 2 bananer och vispad grädde såklart. MUMS!

Under de senaste 3 dygnen har jag lyssnat på runt 10 podavsnitt ur Coltings nakna sanning. Det är helt sjukt hur man nördar in sig på ett ämne och vill lyssna på allt. Färlst skulle jag inte vilja säga men motiverad och lycklig när jag hör Jonas och Niklas diskussioner om träning, kost, tränings och kroppsideal. Jag har fått några tankeställare och börjar omvärdera mitt träningsår under 2015 och frågan har ställts varför tränar jag?

Okej allt jag skrivit innan om det stämmer MEN längst in där inne i djupet av hjärtat vill jag bara känna mig i form och snygg… helt tabu och känns så men det är så jag känner. Att bli så betagen i hur andra pratar om det, skickar saker åt helvete och berättar träningsberättelser som en annan bara drömmer om.

Jag har ett nytt mål, om ingen annat händer ska jag springa det här 2017 (Fjällöpning) i år kommer jag nog inte klara det då det handlar om 3 dagars löpning där summan blir 76 km… det hinner jag aldrig komma i form till men nästa år då jävlar.

Tack Jonas för ditt harmoniska sätt att se på tränings och kost OCH för att du är en glädjespridare.