Jag diskuterade med Michaela om löpning som träningsform, vi båda kom överens om att vi inte har den naturliga löparkroppen. Att titta på mig själv är jag inte speciellt slank, ganska grov i mina formen, vilket gör mig tyngre och gör att knän, leder och ligament får jobba hårdare om jag jämför mig med en som är av en lättare modell som med hästar, ädlare och grövre modeller. Jag har snart löptränat under 2 års tid med 2-3 löppass i veckan. Min kropp har förändrats, jag är uthålligare och har en helt annan ork inför långdistanspassen. Ändå får jag jobbiga tankar när jag inte kan pressa mig mer, öka tempot och ”fixa” bättre tider.. här vill jag kliva ur mig själv ställa mig framför och hytta med fingret och säga det du gör är bra och alldeles lagom. Hetsen finns överallt och kräver att du ska vara plattmagade och ben hårda som stål men allt det där bakom den kroppen, det måste vara en heltidssyssla.
Jag älskar mig kropp, eller rättare sagt jag har bestämt mig för att älska den för om jag säger det tillräckligt många gånger kommer förhoppningsvis min känsla inför den vara den att jag älskar den kropp jag har. För tänk om 8 dagar ska den bära mig runt 2,1 mil.
Ändå är står kraven där på vakt och ger en dåligt samvete för att jag inte gör med, orkar med fler pass eller får till andra träningsformer osv. För er som kanske följer Paolo Robertos instagram så vet nu hur provocerande han är med att vi ”vanliga” döda visst kan få tid till träning endast 15 min 4 dagar i veckan kräver det för att börja sitt nya liv. Åh vad jag försökt, gå upp tidigt på morgonen, tränat innan sovdags men än har jag inte lyckats få till den delen av träningen men hoppet har inte lämnat mig än och under kommande veckor ska planen vara att lägga in 1 sådan pass på 15 min.

förlåt ett ytterligare cheesy inlägg om träningen och om min kropp, jag lovar att bjuda på något bättre imorgon!

– jag ser dig men du ser inte mig, känns som om jag ska ta mig igenom en folkmassa, du står på andra sidan.
– Svetten rinner och jag kämpar, gör allt för att få dig att se att jag står här, hoppas att du ska se mig.
– Där är glasväggen, du på den andra sidan.
– Hur kom den hit, varför finns den? Känner du att jag tänker på dig?
– Jag pressar kroppen mot glaset, inget händer, den är fortfarande kvar.. det hjälper inte att jag skriker till dig för jag är inkapslad, instängd eller är jag utestängd jag kan inte skilja på det ena eller det andra. Vad är värst?
– Det finns ingen sorg utan bara en stor trötthet som omfamnar mig, jag stannar här tills du ser mig. Om du ser mig