Det här är Ellie, Jessicas DvärgSchnauzer, henne är jag lite kär i. Så himla mysig och snäll! Idag satt vi bakom disken och myste när kunderna inte såg ^^
Lista över mina förväntningar på semestern
- Fint väder
- Klänning dagarna långa
- Härliga ridpass på morgonen eller jääätte sent på kvällen
- Baka bröd och kakor
- Fika så mycket jag orkar
- Löpträna
- Fortsätta rensa bland mina saker
- Pyssla om trädgården hemma
- Hjälpa mor & far att renovera gården
- Mysa med Brummel
- Fota
- Blogga om allt och ingenting
- Resa!
Hmm jag tror jag kan göra listan oändlig vad jag vill göra under min semester men det här är saker som jag verkligen förväntar mig att den ska innehålla.
Vad skulle jag vara utan träd
Vad händer?
Förra veckan försvann lika fort som den började, dagarna blir bara räknade och helt plötsligt är det fredag igen. Under veckan som gick har jag hunnit med en hel del ridning men inte så mycket löpning. Gav mig en vecka ”ledigt” och försöker dra igång mig själv igen under den här veckan MEN innan det måste jag rengöra mins skor som fortfarande har ganska mycket pappersmassa på sig efter alla söndermosade pappersmuggar efter varvet. Har lämnat in Rultan på service och det visar sig att en del större ingrepp behövs göras så jag är än billös, så jag kommer ta cykeln till jobbet imorgon… så det blir ingen löpning imorgon heller meeen kanske på torsdag. Det laddar jag för i alla fall. Gustav var här en sväng i helgen, vi firade Ulf som fyller 50 i dagarna.
Lika fort som Gustav kom, åkte han igen för att göra det sista med plugget för att sen komma hem för sommaren. Själv håller jag på att göra mina sista två veckor innan 5 veckors semester.. sjukt mycket att hinna med innan men det ska nog gå.
Har laddat ner mina bilder från Göteborgsvarvet och sitter och småflinar lite hur jag ser ut.. vissa av bilderna är väldigt talande om hur jag känner mig. Fast roliga att ha, ett litet bevis för mig själv, förutom medaljen och nummerlappen. Jag får en liten lyckokänsla i magen när jag tänker tillbaka på allt. Hela året, all träning, alla tårar, all glädje och framför allt hur finare jag känner mig.
Imorgon ser jag fram emot fint väder men kanske inte den 2 mil långa cykelturen till jobbet.
Varför tränar du?
Det är en fråga jag upprepat för mig själv väldigt många gånger för jag misstänker att jag började träna för andra istället för att fokusera all kraft mot mig, att det är jag som vill träna för att må bättra. Inte för att andra ska se att jag börjat träna, men hur många tänker så?
Till en början är det nog väldigt få som helt ärligt går in med inställningen att jag endast tränar för att jag vill det, att det inte finns en yttre påverkan. till exempel samhället osv.. hur vi förväntas se ut och träna. Just nu pågår det en enorm träningsvåg, fler och fler tränar på något sätt. Då är vi där igen varför?
Jag ska vara helt ärlig och säga att jag började träna för att andra skulle se på mig på ett annats sätt. Jag har alltid varit åt det rundare hållet men lite mer att ta av. De första 8 månaderna så gnagde den här känslan att jag tränar för att andra ska tycka att jag är snygg och ser bra ut. Se ut att vara hälsosam osv… det var en never ending story.
Sen kom jag till en punkt där jag förändrat så mycket av mig själv att kläderna inte passade, började hänga och det var då jag insåg att jag hade gått ner i vikt och vems förtjänst var det? Jo min egna, min drivkraft som eldades på hur folk uppfattade mig. Det var nu jag började försöka hitta en snällare vinkel på min träning, inte hetsa mig tills jag grät utan njuta av träningen. Så som det är just nu! Inte tänka på alla kilon jag måste gå ner, inte tvinga mig själv undvika allt som får mig att gå upp i vikt.
!Petra!
Det här är världens bästa Petra, hennes fick jag möjligheten att träffa för första gången för snart 2 år sedan i lilla jävla sket orten Erikstad som ligger mellan Brålanda och Mellerud. Två förvirrade brudar som skulle lyckas ta oss igenom en vecka tillsammans där mitt uppdrag var att lära Petra allt jag kunde med att driva butiken som finns där. Jag vill bara säga att Petra är världens bästa och jag tycker så mycket om henne! Idag är jag väldigt väldigt glad att det var jag som åkte dit och fick lära känna denna fina fina Petra!
Varvet
Här är jag lycklig för att ha kommit i mål, 2,1 mils löpning till ända och jag gjorde det på 2 h och 11 min. Jag är förbannat nöjd över mig själv! Vad ska jag säga att det var ett enda glädjerus?!? NEJ absolut inte första milen kände jag mig sjukt i form, sen vid 13 km tog det emot och benen började bli väldigt stumma men skam den som ger sig. Viljan ha makten och jag såg till att löpa hela vägen in i mål. Jag minns bitvis av varvet, vissa delar finns där men det mesta är ett enda töcken av tankar, känslor och övertalning. Jag grejade det!
Ett helt års beslutsamhet fick sin förlösning! Jag hejjar på mig och mitt hjärta och jag är otroligt tacksam över mitt crew som tålmodigt väntade på mig!
*
Jag drar mig undan likt ett skrämt djur, känslan som omger mig påminner om en iskall dusch. Jag tvingas ta ett steg åt sidan för att på avstånd följa det som varit tidigare. Jag väntar för att avgöra om jag kommer ta steget tillbaka eller vända mig om och gå. Det känns som om jag faller i tusen bitar, vassa kanter som skär mot själen. Det är ensamt bakom ögonlocken. Jag vet att smärtan är nödvändig, nödvändig för att släppa slöjan och leva mitt liv, hur ont det än gör. 
Räknar ner
Nu är det 8 dagar kvar till Göteborgsvarvet, jag är förväntansfull. Så många månaders träning och snart har jag nått målet. Liten segerdans på det!
Komma igång
Jag har brottats med en fråga under ett tag, vad var det som gjorde att jag kom igång? vad fick mig att fortsätta och hur lyckades jag gå ner i vikt som jag många gånger tidigare inte lyckats med.
Jag har en vän som jag tror satt lite i dessa tankar också, hon hade som jag fått lite fler kilon än man önskade och ville förändra situationen. Vilket hon lyckades med, all heder till dig min vän för det är inte lätt. Jag minns när hon la ut på sin blogg att hon inte tänkte överhuvudtaget berätta för någon hur hon gjort, inte ens för mig och vi har ändå känt varandra i större delen av våra liv. Ska jag vara ärlig blev jag näst intill vansinnig för jag stod just då i mitt eget uppvaknade att jag väger mer än jag borde och gör jag inget nu kommer min hälsa stå på spel och risken är stor att jag går överviktig hela livet. Jag kan inte återge precis det hon skrev men kontentan av allt var att varje individ ska hitta sin väg oavsett hur den ser ut och vad du gör. Det finns ingen snabb hjälp, det är bara tillfälligt hur klyschigt det än låter.
Det här har legat i bakhuvudet och fått gro, gro tills jag också kom till den insikt att jag egentligen inte vet vad som gjorde att jag kom igång, jag kan beskriva händelseförloppet m.m men vad var det som gav mig det där lilla extra som jag inte haft tidigare. Jag tror det byggde mycket på ett mål ett oövervinnerligt mål som sporrade mig så djävulskt att jag inte kunde låta bli att gör mitt yttersta.
Jag har i runda slängar skapar mig en träningsrutin, ändrat min kost, sover längre och ger mig själv mindre skuldkänslor. För mig var nog de den största boven, alla skuldkänslor som jag själv gav mig. Det finns inget lätt sätt att berätta hur jag gör MEN vill du veta, så får du leva med mig minst en vecka och då ska jag visa dig hur du kan tänka och förändra MEN jag tänker göra som min vän inte berätta det här, för jag vill verkligen inte öka träningshetsen som redan finns runt omkring oss.
Jag tränar för mitt hjärta, jag vill ha ett friskt hjärta och det får jag inte genom passivitet och fel kost.
Det tar tid att komma igång och för mig tog det över ett år att få ordning på mina rutiner. Idag lever jag för ett leva, inte leva för att jag lever.