Jag har efter lite övertalning gått med på en 30-dagars ”utmaning”, yoga 30 minuter per dag i 30 dagar. Fick tipset om en kvinna som heter Adrienne som lägger upp på youtube. Jag var skeptisk, har liksom provat en del och till och med köpt mig en kurs (Ashtanga) där jag gått 7 gånger och har 7 gånger kvar men jag blev inte inspirerad och göra mer, att utöva det jag lärde mig hemma. Nu har jag har kört i nio dagar och känner faktiskt skillnad, 7 av gångerna har jag följt Adrienne genom passet och 2 har jag kört själv med övningar jag känt för just den dagen. När utmaningen är slut och jag känner att den här varianten utav yoga är för att stanna, är min belöning en ny yogamatta. Då den jag har är rätt sliten och jag skulle behöva en tjockare för att inte få så ont i knät när jag jag övningar där jag sitter på knä eller stå på alla fyra.
efter min korsbandsoperation har jag haft svårt att identifiera mig med mig själv, jag har alltid varit den starka och livfulla personen. Som hugger tag, tar i och hjälper alltid till. Ser andras behov och gör saker innan någon ber mig eller upptäcker det själv. Hör en önskan och kommer alltid ihåg ”viktiga” saker som ger det lilla extra för andra. Att äta har varit en pusselbit i mitt liv som varit svår för jag kan äta, oj vad jag kan äta och jämt av allt, vilket gjort att min vikt har alltid legat över och mot överviktiga hållet men har tack vare mitt pannben och hängivenhet kunnat hålla det mesta i schack med träning, mycket träning och alltid. Hästarna har varit så viktiga att det har fungerat, minst en timme varje dag, vecka ut, månader och år tills nu, tills för 2 år sedan då allt föll omkull. Då min kropp och knopp tillsammans inte ville samarbeta med min vilja. Korsbandsskadan hjälpte inte till utan nu 1 1/2 år senare inser jag hur ledsen jag var och är att jag inte är den jag definierar m som. Idag väger jag 10 kg mer än då och sakta stiger den siffran och jag har känslan av att jag inte har kontroll över det längre. Jag har straffat mig, hotat mig och gråtit, så många tårar det här gångna året pga av så mycket, Sorg över att inte fungera, sorg över min häst, sorg över andras åldrande. Så till slut tog jag steget och bad om hjälp, jag tog kontakt med en kvinna som jobbar med den inre biten, förändra bilden av dig själv och förändra ditt sätt att tänka. Jag satt där under vårt första möte innan jag ens bestämt mig att hoppa den här resan och grät, tårarna rann för det är så mycket sorg jag inte orkat bearbeta eller prata om. Instinktivt säger jag att allt är bra, det ordnar sig och väljer medvetet att inte reflektera mer utan raskt promenerar jag vidare.
Jag reser mig alltid upp och går vidare men för varje gång tappar jag bort en pusselbit som gör mig hel. Tröttheten har varit min vän alldeles för länge, vaknar trött, vilar, sover men känner hela tiden att jag inte är där, utan precis under vatten ytan innan du slår igenom och dra det härliga andetaget och luften fyller dig med syre och LIV. Under så många månader har jag tvingat mig att göra saker, motionera, andas, måla, renovera, le, umgås…
Jag vill inte mer, jag vill bara få liv igen, få brinna och andas.
Nu har mitt år börjat, den här kvinnan tvingar mig att reflektera, tvingar mig till mentalträning och framförallt slå hål på isen genom att söka inåt. Jag ville skratta åt henne, håna henne och ifrågasätta. Hur kan hon hjälpa mig fast att det är jag som bett om hjälp.. vartenda skyddsbarriär jag byggt upp säger stopp, att inte blotta mig och låta mig vara sårbar. Men jag insåg en sak idag var som har satts i rullning, jag har börjat säga nej. På söndag kommer jag avboka ett otroligt viktigt möte för jag inte kan leverera det resultat som förväntats. För ett år sen hade det inte varit ett alternativ men idag som nu, är det min enda räddning.
Jag vill identifiera mig som den trygga och den som ger energi, inte den som tränar och är stark för det orkar jag inte längre, inte just nu
Från och med igår har jag ny bytt adress, från ha bott på finaste gatunamnet, Floragatan, till att numera bo på Frälsegården i Sunträlje. Detta pyttelilla samhälle precis utanför Lundsbrunn. Att Gustav och jag fått lov att förvalta denna anrika gård från 1890-talet, gedigna timmerväggar, 11 rum att dansa genom och den parkliknande gräsmattan.
Det är så mycket som inte blivit som det var tänkt och sen flytten i maj har vardagen kantats med sorg och tråkiga besked. Saker kommer liksom inte ensamma utan gärna i en trasslig hög. Tacksam att många funnits där som stöttat och lyssnat, mest lyssnat då behovet att vara själv och greja på egen kammare varit stor. Dock vaknar jag varje morgon och ler för mig själv och tänker ”tänk att jag får bo så här nu”. Sambo livet uppskattats, vi får äntligen ses varje dag och stöta och blöta vardagen tillsammans, det är fint!
Jag har en bra period, det glöms bort, smärtan efter dig har bäddats in inom mig för en stund. Det är inte bottenlöst just nu. Mycket är som vanligt men nu när mörkret omsluter mig kommer det över mig. Saknaden över att du inte finns mer att vi inte får vara tillsammans, att allt nu bara är minnen… jag vill inte ha minnen jag vill ha dig. Jag står i fönstret och ser solen sakta gå ner. Två ljus är tända för dig, två ljus är tända för att du ska hitta mig.
Jag bläddrar bland alla bilder, varför tog jag Inte fler, varför har jag inte mer att bläddra mellan, nyss var du här, nyss kunde jag lägga min kind mot din, nyss var det vi mot världen. I ditt sista andetag fick du känna solen mot din päls och gräset under dina hovar. Tack för allt min älskade vän
Påsken 2020 kommer många komma ihåg för coronavirusets hårda grepp om vardagen, social distansering och vara hemma, isolera sig och inte resa någonstans. Sen 2012 har jag sjungt på långfredagen, påsknatten och påskdagen men iår blev allt inställt så som mycket annat.
Sången och kyrkan har saknats dessa dagar då det har en speciellt plats hos mig, det är en fin samhörighet och det är härliga musikstycken vi sjunger, speciellt långfredagen då sången innehåller mycket drama kopplat till den händelse som utspelar sig.
Varför kommer jag minnas den här påskhelgen mer än andra? Jo, för den här helgen har gått i renoveringens tecken, mitt kök i lägenheten har fått nytt golv, nymålade väggar och några golvlister utbytta. Vi har rensat på Gustavs föräldrahem, varit en vända på tippen OCH vi har umgåtts jag och Gustav. Vi har ätit gott, sett på serier och gjort saker tillsammans. Mest är ändå att vi har grejat tillsammans, övar inför kanske ett utav våra livsprojekt att få flytta ihop, renovera upp det som ska bli vår medelpunkt.
Fast precis just nu sitter jag med en stor kopp te, nybakat bröd och en podd på högtalaren och njuter av att helgen.
Jag vet inte hur många gånger jag upprepat för mig själv om sökandet efter den eviga balansen i mitt liv, att hänga sig fast i den önskan, att det faktiskt finns möjlighet att hitta den där delen i vardagen, livet och mellan andetagen som skapar en inre frid, en balans, att vågen står still, kulan inte rullar är så sjuk. Genom att jag springer genom vardagen, livet och andetagen glömmer jag stanna upp och faktiskt se världen för mina barn kommer inte se världen på samma sätt som jag. Så idag slutar jag söka efter min balans, jag lever i kaos, jag kan inte påverkar mer än mitt sätt att se på saker och ting och nu är det bra. Jag ser fram emot vad våren har att erbjuda och vilket kaos det nu innebär
Okej en bild från FÖRRA julen men älskar den för på den finns mannen i mitt liv, mannen som heter Brummel och är mig förbannat kär
Vaknade av en snusande Gustav intill, Brummel låg som en kanelbulle i en stor filt precis nedanför. Det är fint att få vakna mellan mina favorit killar. Försiktigt kliva upp och ta med Brummel på en morgonpromenad, vi hittade några kantareller på vägen. Blev en god kantarellsmörgås till frukost
Sen packade vi in oss i bilen och åkte mot Skövde då grabbarna skulle spela golf och jag, Hanna, Sigrid och Brummel hänga. Vi hann med ett varv på lager 157, Bik Bok, sallad på Rådhuset och flying tiger.
Vi hann med två promenader i skogen med Brummel innan grabbarna kom efter ha golfat klart. Sen packade vi in oss i bilen för att åka tillbaka till sunträlje och laga middag. Det blev kycklingwraps, mums ?
Sen åkte jag och Brummel till Trässberg där vi kvällsfikar och pratar om kommande veckan. Nu har jag lagt mig i sängen och bara njuter av en skön lugn söndag.
Jag hade ingen aning hur stort det skulle va att byta jobb, jag har nu jobbat 1 1/2 vecka och jag verkligen sprudlar när jag kommer hem, det bubblar i hela mig av uppdämd lycka. Det är roligt att åka till jobbet och det är härligt att komma hem. Mitt liv har äntligen börjat röra på sig ett nytt steg i livet. Tack ni som varit min hejaklack och sett till att jag aldrig kollat bakåt utan i hela den här processen rört mig framåt. Just nu, precis just nu är livet helt perfekt <3
Bjuder på en toaselfie från toaletten i Ledsjö kyrka när vi sjunger på trettondagen.
Idag, Lucia, en himla fina högtid som bringar lite ljus i vårt mörka land. Snön lyser med sin frånvaro och gör mörkret mer kompakt och kvällarna äter det ljus som vi försöker tända men jag vet att snart vänder det. snart är vi på rätt sida av året!
