• Att vara syster!!

Det är att ha världen absolut bästa jobb och just nu är det så där extra fint att vara syster! Min lillasyster och hennes man väntar smått i september och min stora syster och hennes man lever i den finaste oas i sitt röda hus och jag skickar all min kärlek till er. Min fina systrar. Utan er skulle jag inte vara hel och ha svårt att hitta riktningen i livet, ni stöttar på varsin sin ömsom höger och ömsom vänster. Jag fylls av tacksamhet när jag ser er!

Det här året när jag fyllde 30 hade jag en vision att jag skulle ha eget hus, inte vara särbo utan gift och leva den där svenska drömmen. Dock är inte det riktigt så som jag drömde, visserligen tillsammans med en himla fin pôjk och förutsättningarna för ett gemensamt hus finns i framtiden och jag ska nog kunna övertala honom att säga ja till varandra under gudstak är en himla fin grej. Klanen Siby utökas men inte av min förtjänst, jag hade en bild i mitt inre att när jag fyller 30 ska jag ha ett stort sommarkalas för min familj, släkt och alla mina fina vänner och att jag dessutom skulle fira höggravid (haha) nu skrattar jag för mig själv men det kändes så fint att få liksom få bilda sin familj under det här omständigheterna.

Den här lyckan få vänta men jag har en annan lycka i mitt inre att få blir moster och se ett litet pyre få växa upp. Så jag och min livmoder skickar all vår kärlek och på återseende i denna barnfråga 🙂

Klumpen känns inte om jag inte tänker på den, andas, andas som du alltid gjort. Du vet hur man gör för du har snart andats i 30 år. Snabba, rytmiska andetag som klär din vardag, axlarna kryper uppåt och klumpen känns inte alls.

Djupt inne i mörkret finns den, ligger och väntar på att andetagen en dag inte orkar hålla sitt tempo utan saktas ner och fasaden sprängs. Känslorna kryper utanpå skinnet, med hårda nypor gör du allt för att de inte ska sippra ut. Håll fasaden, koppla greppet och gå vidare. Kliv ett större kliv och ignorera smärtan. Oavsiktliga tårar släpps, sorgen blir för tung att bära, allt krackelerar och allt blottats. Fasaden finns inte längre utan en sorg inga ord kan beskriva sjunger i min kropp, bubblar, kokar och brinner mot mitt skinn. Jag släpper allt och sitter ensam i mörkret och låter förtvivlan riva i min kropp, tiden läker alla sår sägs det och med en dåres hopp, hoppas jag att även denna gång läker tiden mina sår

I måndags besökte jag vårdcentralen för några veckors bekymmer med tjockhetskänsla i halsen, smärta mellan skulderbladen och ibland lite tungt att andas. Jag har funderat själv på att sköldkörteln kanske spökar och valde då att få hjälp att ta prov på hur det står till med den men också få hjälp med mina andra bekymmer. Efter en stunds samtal med läkaren (samma läkare som behandlade mitt öga i somras, hon kände igen mig) frågar hon om jag har det stressigt, jo ja jobbet är emellanåt stressigt och jag tänkte för mig själv att situationen på jobbet har varit väldigt turbulent och oviss med vissa saker. Hon ville i första hand behandla för sura-uppstötningar som hon trodde skapade mina symptom men hon poängterade att hon tror att dessa bekymmer jag upplever beror till stor det utav stress. Jag hela tiden upprepade för mig själv att jag är inte stressad men ju mer jag landat i allt så har jag under hela hösten känt en stor oro inför våren om just min jobbsituation.

Jag känner mig inte säker på det som är med jobbet nu och det kryper hela tiden en oro över mig, hur jag ska hålla ihop mig själv. Jag vet att jag kan inte döda mig för ett jobb och jag har pratat med min chef om hur jag mår.. frågan är hur ska jag förändra min situation så att det blir bättre, utan oro

Längtar väldigt mycket tillbaka till det här, vårt mål med hela bilresan, Kiruna, här står vi och kollar på Kebnekaise massivet. En dröm som gick i uppfyllelse och nästa påbörjad att komma tillbaka och besöka toppen