Det mesta utav mina ägodelar har legat nerpackade i lådor sen jag flyttade in hos mor och far ”tillfälligt” det blev 4 väldigt fina år som jag har varit nära mina älskade hästar, katt och hund. Det har varit en lyx att få ha dem så nära och fått umgåtts med mina föräldrar i vuxen ålder så där som en familj men någonstans där djupt inom en börjar en önskan om att ha sitt egna bo, sitt egna hem att få öppna för andra och bjuda igen allt som jag fått. usch känner att det här är jobbigt att skriva om, det är med vemod jag flyttar ifrån en utav de finaste platserna jag vet och ifrån en trygghet av ens egna föräldrar. Det är ändå något magiskt det där med kärlek till dem.
Det är ett osynligt band som bara finns där, all den där outtalade kärleken. Fast jag är ändå lycklig, jag har ett hem att erbjuda andra, ett hem att öppna för dem jag bryr mig om.
Under kvällen packade jag upp en låda som inte jag tittat i på väldigt länge och det första jag får upp är två rödvinsglas som jag fick från min morfar för flera år sen och det slog i hela mig hur längesedan jag tänkte på honom och saknaden blev enorm. Du vet när det svider i halsen, det river i kroppen och tårarna exploderar. Allt gör ont, överallt och du kan inte sluta.
Det var då det landade i mig, för det jag just nu gör är att plocka upp minnen som legat dolda under en längre tid. Minnena är fina, glada, sorgliga och smärtsamma men nödvändiga. Det blev en sen kväll som slutade i att jag vräkte upp alla kläder som jag hade med mig och hade högar över hela sovrummet och inser att jag inte kan gå och lägga mig förrän jag fått ordning. Efter en stund gav jag upp, flyttade det mesta från sängen och la mig… ibland är det bättre att ta tag i det en annan dag